Jag lever mitt liv i den lilla världen
För alla människor förändras världen hela tiden.
Jag är fortfarande mycket fäst vid mitt första yrke, modetecknandet. Fast det är klart att det var intressantare när jag satt i de berömda modehusen i Paris och ritade av årets kollektioner. Då var man i händelsernas centrum.
Andra spännande evenemang var de årligen återkommande filmfestivalerna i Cannes. Där fick jag mingla med alla celebriteter inom filmen. Det hände ibland på planet hem att man satt bredvid en känd filmregissör. Och det mötet kunde sedan resultera i en intervju.
Det var också i Cannes som jag träffade Joe Cocker och fick tillfälle att äta en alldeles privat middag med honom, inte med den stora stjärnan, utan med en litet sliten, trött artist.
När jag var yngre, kunde jag, när andan föll på, ge mig iväg till Afrika, Kuba eller Västindien. Bara så där utan vidare. Det låg en stor frihet i det.
Oftast reste jag västerut. Bara en enda gång for jag österut, när jag tillsammans med ”Kvinnor för fred” deltog i en manifestation i Murmansk.
I Chile var jag många gånger, och råkade befinna mig där just när Allende blev skjuten. Nu är den epoken slut för min del.
Men den lilla världen, som jag nu lever i, kan oförmodat bjuda på överraskningar. Tidigare hade man inte tid att upptäcka närmiljön. Så är det väl ofta. Det man har inpå näsan ser man inte.
En del människor förstår inte att man kan finna sig tillrätta i en liten värld. Anledningen till att jag blivit så begränsad beror på min svårighet att gå. Några välmenande vänner har sett till att jag har fått hem en rullstol. O, förlåt, ”transportstol” heter det. Det låter väl inte så definitivt som rullstol.
Meningen är att man ska åka kortare sträckor i den, inte bli fast där. Den är absolut inte bekväm. Hjulen är mycket små. Därför känns alla ojämnheter i marken. Jag vet, för jag har prövat.
En god vän körde mig hurtigt ute på gatan, fast särskilt långt kom vi inte. Efter ett tag fick jag panik och tvingade min vän att köra tillbaka. Det hela var obekvämt, skakigt, uppskakande. Några fler åkturer blir det nog inte.
Det händer att jag är optimist och tänker att det skulle vara trevligt att ta en taxi till bio, teater eller ett intressant föredrag. Det måste jag väl klara av. När jag står där nästan färdig och ska beställa taxi, ser jag realistiskt på scenariot, som jag ser framför mig.
Först ska jag fram till hissen. Sedan är det ganska långt från hissen till den ganska ansenliga trappan, som leder ner till porten. Därefter ska trottoaren korsas, trottoarkanten och sträckan fram till den väntande taxin forceras. Slutligen ska jag in i taxin. ”Du milde”, tänker jag i ett anfall av klarsyn, ”hela företaget är dömt att misslyckas”.
Paniken har slagit till och jag stannar hemma.
Ja, men ”transportstolen” då? Skulle man ändå inte kunna försöka?... Nej, tack, inte den.
Den mycket lilla världen kan i alla fall erbjuda en del den också. Och minnena från fornstora dar har jag, för en gång var jag ju verkligen med.