Att försämra villkoren är att föröda effektiviteten

Peter Kadhammar

Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Publicerad 2015-03-04

När jag bodde i London på 1990-talet såg jag hur ineffektivt ett samhälle med dålig anställningstrygghet är. Alla är rädda för att göra fel, ty den som felar kan få sparken.

Alltså blir företagen toppstyrda. Hunsade underhuggare frågar ständigt chefen om vägledning. Och chefen ska i sin tur fråga sin chef.

Rädda och maktlösa medarbetare blir passiva. Alla gör det de ska men inte gärna mer. I så måtto liknade arbetslivet i nyliberalismens London betongkommunismens Warszawa.

Ibland blev det parodiskt. Jag beställde en faxmaskin. Det kom en installatör från British Telecom. Jag bad ­honom visade hur den fungerade. Det ingick emellertid inte i hans uppgifter, han ­hade att göra fem handgrepp om jag minns rätt, inte fler, inte ­färre.

När vi skulle flytta från ­London till Berlin rantade den engelske flyttkarlen ­efter oss och frågade om varje sak – blomma, tall­rikar, fåtöljer. Kan jag ta köksutrustningen, sir? Är det i sin ordning om jag packar krukväxterna, sir?

Sedan kom en chaufför från Kungsholms Express som ­ansvarade för flytten. Han var svensk. Han sa:

– Ni kan gå och käka så ordnar jag det här.

Glömde man instruera kunde följderna bli hemska.

Vänner till oss glömde att säga att deras nya badrumsgolv skulle ha avloppsbrunn.

När de kom hem på kvällen hade de ett nytt golv i badrummet. Utan brunn.

En snickare kom över från Stockholm för några reparationer i en lägenhet tillhörig ett svenskt företag.

Han blev kvar. Fort spreds ryktet i trakten. Det finns en hantverkare som tar ansvar!

Svenskar är inte duktigare än engelsmän. Exemplen visar skillnaden mellan ett samhälle där personalen har trygghet och förväntas ta ansvar och ett samhälle där den anställde vet att han med en fingerknäppning kan mista försörjningen.

Allt oftare hävdar debattörer och politiker att arbetsrätten bör förändras om vi ska klara att minska ­arbetslöshet och utanförskap.

De menar att anställningstryggheten måste försämras. Om en arbetsgivare lättare kan sparka folk blir tröskeln för att anställa lägre. Jag tror de har rätt. Arbetslösheten skulle nog bli något lägre.

Men, om vi bortser från de mänskliga konsekvenserna, är vi beredda att föröda effektiviteten i arbets­livet?

För det skulle bli resultatet.