Jag saknar inte mina vänner i coronakrisen – utan främlingarna
Jag väntar ut coronans nycker i Göteborg, för någonstans ska man ju vara. Inackorderad hos en kompis träffar jag samma fyra, fem andra vänner med någorlunda respekt för social distansering. Jag tänker att vi ingår i samma smittohubb, ett ord jag hittat på alldeles själv och som förstås inte betyder något eftersom alla kan bli smittade nästan var som helst, exempelvis på jobbet. Alla utom jag då, som jobbar i lägenheten, respekterar kömärkena i golvet på mataffären och alltså har krympt min sociala sfär till en handfull personer. Det kostar på. Men vad gör man? Jag är för gammal för den här sorglösa och dödsföraktande stämningen som uppenbarligen råder på landets etablissemang på kvällarna. Och då älskar jag verkligen att gå ut.
En dag föreslår en kompis att jag ska hänga med på after work. Begreppet låter vagt bekant. Folk som träffas, efter jobbet, och umgås över något att dricka? Jag går ändå dit med känslan av att göra något brottsligt, noterar snabbt den avstängda barserveringen och de väl utspridda borden och slappnar av. Och sedan: Okända människor!
Jag hade inte förstått det, men mitt inre skriker efter att konversera med någon jag inte vet något om, höra folk prata om saker jag inte känner till. Så jag lyssnar andäktigt när ett par långhåriga killar kring trettiostrecket berättar hur man mäter och isolerar bullerljud på skolor, kontor och offentliga pissoarer. Det är mitt bästa samtal den veckan. Jag går därifrån upprymd.
Några dagar senare plingar min telefon till med en påminnelse från kalendern. Det är en tågresa med avgång Berlin Hauptbahnhof och ankomst Paris Gare de l’Est som skulle ha ägt rum samma dag. En helg i Berlin med gamla kompisar har gått om intet. Någon biljett dit hade jag inte ens hunnit boka före coronakrisen, enligt resonemanget ”vem vet var jag befinner mig före dess?”. Så där såg tillvaron ut som bäst för bara ett par månader sedan. Det livet kommer inte tillbaka, inte på många månader, kanske inte på år?
Din bortskämda snorunge, vill jag säga till mitt gamla jag – alltså mitt två månader gamla jag – du förstod inte hur bra du hade det!
Jag messar en kollega i Berlin som jag skulle ha träffat den här helgen. Vi har haft jobbkontakt via sms i några månader men aldrig pratat med varandra. Han skriver tillbaka och frågar om han kan ringa upp.
Två och en halv timme senare vet jag nästan allt om hans frivilliga exil i Tyskland, om hans skolgång och jobbsituation, om masken och handskarna han har på sig när han går ut och handlar. Klockan är över ett på natten när vi lägger på. Det är ett samtal helt utan romantiska förtecken, mellan två främlingar som pratar och pratar eftersom det inte finns något annat rimligt att göra när man är utsvulten på nya sociala kontakter.
Jag inser att det egentligen inte är resorna jag saknar i coronakrisen. Det är inte ens mina vänner, jag är så van att ha dem utspridda. Det är främlingarna. De okända människorna. De nya, korta, spontana kontakterna. Det där elementet av oförutsägbarhet som plötsligt tagits bort från vardagen, eller i alla fall har betydligt sämre möjligheter att uppstå när man måste hålla social distansering. Inga vare sig värdefulla eller flyktiga relationer kan födas på två meters avstånd.
En kompis hör av sig och undrar om jag vill ”hänga med och spela padel”. Ser jag ut som en manlig mellanchef med trådlösa hörlurar och livskris, tänker jag.
Vi blir fyra stycken i så fall, skriver min kompis utan att precisera.
Och det räcker för mig. Här ska spelas padel med människor jag aldrig tidigare träffat.