2012 är det vinsten som är den räddande rälsen
Tåg som inte går i tid. Tåg som inte går alls.
Ledningar som trillar ner. Haverier, dödsolyckor och en sjukt pressad tågpersonal.
Den svenska järnvägen är i kris.
Och det beror inte bara på snön …
Mikael Nybergs bok ”Det stora tågrånet” handlar om tågkaoset och vad som hände efter ”avregleringen”, då ett statligt monopol monterades ned till ett – ja vad då?
I början var järnvägen samlad i en enda hand, i statens hårda, men rättrådiga hand. Statens Järnvägar, SJ), höll i det mesta och verksamheten gick ut på ett enda: att uppfylla de trafikpolitiska målen.
SJ var ”folkets järnväg” och tågen satte gladeligen i väg mot fjällmassiven västerut fastän alla visste att det bara var ”Nisse i Böjen” som klev på i kurvan 34 mil bort.
Och nu?
I dag har Sverige Europas mest avreglerade järnväg, en enda marknadsanpassad röra, där den ena handen inte vet vad den andra gör. Vad som helst kan hända och gör det också.
Det är mycket som inte fungerar:
Det är trångt på spåren. Det är snålt med statliga anslag till underhåll och investeringar.
”Sverige har det sämst underhållna järnvägsnätet av alla jämförbara länder.” Det är ”kalabalik” på stationer, spår och bangårdar och de som jobbar på spåren får en allt sämre utbildning.
Och skiftet från det ”allmännyttiga” till det ”marknadsmässiga” har inte heller varit någon tango: ”Folkets järnväg”, som är en mix av statliga och privata företag, sätter varken dig eller mig i högsätet. (Ändå är det vi som betalar både skatten och biljetten.)
Nej, 2012 är det vinsten som är den enda saliggörande rälsen – skit samma om själva tågverksamheten inte levererar vad den ska.
Och en vinst kan skruvas på många sätt: Ett är att skriva osaliga kontrakt med till exempel lokförare, tågvärdar och städare. En lokförare berättar: ”Jag gissar att uppåt 30 procent av oss är anställda per timme. Det är satt i system, framför allt bland tågvärdarna. De är dagens daglönare.”
Ett annat sätt är ... att … utnyttja, att ta ut det mesta möjliga och ge det minsta möjliga. En städerska, 51, berättar om nya ”arvodisterna”: 16 afrikaner som trodde att de skulle tjäna pengar. Men som blev utskällda. Och trots den hårda vinterkölden fick de varken riktiga skor eller arbetskläder.