Lämna konsten till oss förlorare
Uppdaterad 2011-03-08 | Publicerad 2006-03-16
Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.
Ronnie stör sig på rika fotbollsstjärnan som ligger med Fröken Sverige – och är konstnär
Kristofer sopar undan brödsmulorna från kavajärmen.
– Det finns ingen rättvisa.
Han påstår sig ha funnit bevis.
Fram till för ett år sedan – innan han skaffade sig ett välbetalt mediejobb – jobbade Kristofer extra i kassan på Dramaten.
Nu berättar han om en eftermiddag i april.
Det kom in en kille från hans hemstad. De umgicks en del under ungdomen. Killen var fotbollslagets stjärna, mittpunkten i skolans Beverly Hills-gäng och låg med alla snygga tjejer. Dessutom var han snygg. Plus rika föräldrar.
Ja, ett kräk.
Nu gled han in genom foajén i sin snyggaste rock och stegade fram till Kristofers kassa.
– Gissa om han kände igen mig.
Jag gissar rätt.
– Men själv visste jag till och med namnet på både hans föräldrar och hund.
Rollerna var huggna i sten.
Kristofer var åter det lidande mobboffret som skulle gå hem och skriva stor patetisk vacker konst om livets orättvisor.
Medan killen som hånglade sig igenom skoltiden har haft ett så spännande liv att han självklart inte minns namnet på sina gamla kamrater.
– Ja, och sen googlade jag honom förstås, erkänner Kristofer.
Några minuter senare visste han mer. Barndomskamraten bor i en jättelya på Drottninggatan och är tillsammans med en av våra mest värdiga Fröken Sverige-vinnare.
– Men det värsta, säger Kristofer. Det är att den jäveln är konstnär nu!
Lagen om alltings jävlighet är sällan vacker, men alltid pålitlig.
Vi som befinner oss på fel sida om den vet en sak med säkerhet: det är vi som ska stå för konsten.
Alla lyckade jävlar kan ha sina rika farsor, silikonfruar och etagelägenheter med golvvärme.
– Men man har fan ingen rätt att vara konstnär om man knullar med Fröken Sverige varenda kväll och har en farsa som äger halva Gotland. Konsten är till för såna som dig och mig, Ronnie, såna som knappt fick en blick under hela vår jävla uppväxt.
– Den här killen har allt. Kan han inte lämna konsten till oss?
Jag vet inte vad jag ska svara. Vi sitter tysta en stund. Innan Kristofer bryter tystnaden med en harkling och säger:
– Jaja, vad fan, jag har ju i alla fall en dyr kavaj.
Jag säger inget, men vet vad vi båda tänker.
Han har säkert två.