Att kohandla med en skurkregim är ingen angenäm uppgift
Vreden över att Sverige har släppt en iransk bödel är begriplig.
Men fångutväxlingen är moraliskt rimlig.
Efter månader av spekulationer och diskret diplomatisk kohandel på högsta nivå avslöjades i dag att det är klart.
De svenska medborgarna Johan Floderus och Saeed Azizi sitter på ett flygplan på väg till Stockholm.
I gengäld har den livstidsdömde Hamid Noury släppts från fängelse i Sverige och är nu på väg till Teheran.
Den här operationen väcker frågor som troligen kommer att besvaras de närmaste dagarna, men den innehåller också aspekter som sannolikt för lång tid framöver kommer att förbli dunkla.
Men redan nu går det att föra ett resonemang om de svåra moraliska avvägningar som har gjorts.
Att Hamid Noury är en sällsynt motbjudande person råder det ingen tvekan om.
Han var inblandad i massavrättningarna av politiska fångar i det iranska fängelset Gohardasht 1988 och dömdes på goda grunder till livstids fängelse i två svenska domstolar för ett betydande antal mord samt för grovt folkrättsbrott.
Att en sådan figur återfår sin frihet inom bara ett år efter hovrättsdomen är för vissa givetvis mycket stötande.
Det är inte svårt att förstå att de exiliranier, många av dem med anhöriga som mördades i fängelset, är förtvivlade och fyllda av vrede.
Redan hörs kritik om att den svenska rättsstaten undermineras, kritik som inte på något vis är orimlig.
Men att Noury är på väg hem betyder inte att den den fleråriga svenska polisutredningen och de två processerna gjordes i onödan.
Tvärtom, den lagakraftvunna domen är ett historiskt dokument, det första i sitt slag i västvärlden, över en mörk epok i Irans historia.
Den är också en viktig signal till diverse massmördare och krigsförbrytare på fri fot runt om i världen: ni går inte säkra, sanningen och rättvisan kan komma ifatt er.
En varning som även de som befinner sig i vår tids konflikter bör ta på allvar.
Detta är nu inte den enda aspekten att beakta i denna historia.
Det finns även andra människor än familjemedlemmarna till de avrättade att ta hänsyn till. De svenska medborgare som sitter fast i iranska fängelser.
33-åriga EU-diplomaten Johan Floderus greps i Iran i april 2022. Sedan dess har han varit fängslad, med risk för att dömas till döden efter av allt att döma grundlösa anklagelser om spioneri.
Svensk-iraniern Saeed Azizi greps i november förra året i sin bostad i Iran och dömdes till fem års fängelse.
Domen har beskrivits som en del av Teherans gisslandiplomati, vilket inte finns skäl att betvivla.
Den svenska staten har en skyldighet att bistå medborgare som hamnar i svårigheter utomlands och de här två männen och deras familjer har utsatts för ett lidande som för en utomstående inte till fullo går att förstå.
Deras situation ska även ses i ljuset av att den svensk-iranske medborgaren Habib Chaab avrättades i maj i fjol.
Passiviteten i fallet Raoul Wallenberg är än i dag ett öppet sår i svensk diplomati.
Nu har UD lyckats fått till stånd samma slags operation som en del andra länder i västvärlden har genomfört de senaste åren.
Det egna landets medborgares liv har ansetts vara viktigare än att Teheran får kvitton på att kidnappningar lönar sig.
Avvägningen är inte enkel, men jag tror att de som säger att Sverige och andra länder gör fel får svårt att se de fängslade människornas nära och kära i ögonen.
Att kohandla med en skurkregim är ingen angenäm uppgift, men ibland är alternativet värre.
