Riktiga jobb gör USA:s presidenter suspekta

Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Jag vet varför alla människor tycker så illa om George W Bush. Ur svenskt och europeiskt perspektiv är det alls inte onaturligt.

Jag kom på det medan jag under en vacker vårvecka som föredragshållare turnerade bland svenska studieförbund, på bibliotek och hos pensionärsföreningar. Jag kom direkt från reportageresa i Mellanöstern och drogs in i mängder samtal. Jag fick höra den förhärskande uppfattningen.

"George W Bush är en jävla idiot."

De jag träffade satt inne med information om den amerikanske presidentens törst på olja, obegåvning, brist på allmänbildning och hans oförmåga att få orden över läpparna i rätt följd. För första gången på många månader såg jag svensk tv och till frukosten på hotell i Ludvika, Säffle och Kinna läste jag svenska tidningar.

Orden bet sig fast: "George W Bush är en cowboy."

Just det! Där satt det. Jag förstod. Det irriterande med amerikanska presidenter är att de oftast gjort något innan de blev politiker. De har haft ett civilt jobb. I den europeiska politikens föreställningsvärld blir därigenom amerikanska presidenter suspekta.

Europeiska politiker är födda in i politiken. De har fått politik i sig i modersmjölken eller allra senast i första blöjbytet. Jag tror att jag drar historien rätt när jag säger att de ledande europeiska politikerna aldrig varit någonting annat än politiker. Chirac gick rakt från den franska administrationens elitskola in i politiken. Göran Persson blev kommunalråd vid födseln. Schröder gick från regionalpolitik till rikspolitik, Blair från juridiska fakulteten rakt in i politiken och Papandreou har väl knappt hunnit betala tillbaka sitt studielån med inkomst från riktigt arbete. De är politiker punkt slut. Enda undantagen är Joshka Fischer som ett slag författade pornografiska noveller och Silvio Berlusconi som var byggmästare och schlagersångare och alltså har erfarenhet av vanligt arbetsliv.

Det finns sålunda en kulturskillnad mellan Europa och Amerika, där politiker nästan alltid gjort något riktigt - skaffat sig arbetslivets muskelmassa - innan de tagit upp kampen om Vita huset. Det är irriterande och det är därför vi snabbt finner på försmädliga beteckningar på amerikanska presidenter.

Jimmy Carter, som vi tyckte var fumlig i sin hantering av gisslandramat i Teheran och fjantig när han efter Sovjets ockupation av Afghanistan bojkottade Moskva-OS, beskrev vi alltid med epitetet "Denne jordnötsbonde från Plains, Georgia". Vi satte Åsa-Nissestämpel på honom och blev därigenom själva bättre med våra garanterat arbetsmarknadsbefriade politiska baddare Giscard d"Estaing och Schmidt, Ullsten och Andreotti.

Ronald Reagan, som väckt vår misstänksamhet för att han både hade charm och principer, avfärdade vi med ordet "B-skådespelare". Vi unnade honom inte ens rätt beteckning på hans många år i det riktiga yrkeslivet. Reagan var, som alla vet, A-skådespelare.

Det var Reagan som först erbjöds huvudrollen mot Ingrid Bergman i "Casablanca". Humphrey Bogart fick den först sedan Reagan tackat nej.

Harry Truman var den första som förklenades för att han inte var politiker från födseln. "Denne tokige klädhandlare från Missouri" hette det om presidenten som drivit herrekipering i staden Independence. Det var Josef Stalin som myntade klyschan.

Och nu George W Bush som "cowboy". För europeiska öron förenar enligt lexikon det ordet i sig "lantarbetare, våghals och tuffing". Visst. Förutom att Bush som yngre krökade för hårt borrade han efter olja och ledde senare ett storföretag i idrotts- och underhållningsbranschen.

Amerika har dock inte varit utan de ädlingar som varit fullblodspolitiker från födseln. De som genast dyker upp i minnet är Lyndon B Johnson med sitt eviga Vietnamkrig och Richard Nixon med Watergate.

Min enda fråga blir: Är detta egentligen så klandervärt att ha en yrkesbakgrund innan man ger sig in i politiken?

Staffan Heimerson