De gamla blir bara fler – vården måste klara det
En ambulans.
Det fanns bara en enda ambulans i Höganäs den där dagen när Basti Andersen, 73, gav sig in i det snåriga sjukvårds- och omsorgslandet Sverige för att försöka rädda livet på sin vän Lisa, 83.
Och den var upptagen.
Men det visste ju inte Basti.
Basti Andersen tryckte på alla knappar som fanns. Hon tryckte på trygghetslarmet, hon slog numret till vårdcentralen och hon ringde SOS Alarm fyra gånger.
Och SOS sa: ”Det finns ingen ambulans att skicka.”
Efter tre och en halv timme anlände en ambulans, som enligt uppgift var lånad från Ängelholm.
Men det var för sent.
Lisa, 83, dog på kvällen.
Och än en gång riktas ögonen mot SOS Alarm. Vad är det som händer? Varför sitter dom där och snålar på ambulanser?
Men svaret är: det är inte personalen på 112 som har ansvar för antalet ambulanser i ett område.
Det är sjukvårdspolitikerna som har det. Och i Höganäs finns bara denna enda ambulans. En akutambulans som ska serva 24 000 invånare.
Jag vet inte varför Lisa, 83, dog.
Jag vet inte ens om det har med väntetider eller med antalet ambulanser att göra.
Men jag vet att vår gigantiska sjukvårdsorganisation inte är speciellt trimmad för att möta de äldres behov.
Ja, Sverige har professionell och effektiv sjukvårdsorganisation. Men det är en organisation som vilar på ett splittrat huvudmannaskap, där landstinget är ansvarig för sjukvården och kommunen får omvårdnaden.
Det rör till det.
Och det var därför som kommunens personal som kom till Lisa, 83, kunde säga:
”Du, jag kan bara ta hand om din tvätt.”
Det minskade antaletvårdplatser har satt ett enormt tryck på landets akutmottagningar. Och hit kommer de gamla och sjuka. Och de brukar dyka upp när de har brutit något.
En arm. En höft. En hand.
Men de gamla har ofta inte bara brutit något.
De är ofta multisjuka.
De kan vara dementa. De har cancer och hjärtsvikt. De kan lida av undernäring och högt blodtryck. De kan ha en depression. De är yra och svaga i sina muskler. De är uttorkade. De är trötta och svaga. De kan vara förgiftade av olika läkemedel.
30 procent av äldre som läggs in på sjukhus har biverkningar av mediciner.
Den vanligaste patienten på en akutmottagning är en kvinna 80+ som har brutit något.
Och de gamla blir bara fler, och fler.
I dag är 1, 6 miljoner svenskar över 65 år, det är 18 procent av befolkningen.
2060 kommer 2,7 miljoner att vara över 65 år, det är 25 procent av alla svenskar.
Så låt oss därför för en gångs skull lämna SOS Alarm och i stället rikta blicken mot de ansvariga sjukvårdspolitikerna.
De som fattar besluten långt bort från de anställda på 112.
Är det inte dags för sjukvårdspolitikerna att börja tänka långsiktigt? Att börja fundera över de där 2,7 miljonerna äldre, som alldeles snart kommer att sitta och fingra på sina trygghetslarm.
Är det inte dags att börja skissa på något hållbart, på en sjukvårdsorganisation som kan bära in i framtiden?
Och här behövs en ”äldreplattform”. En slipad och effektiv organisation där sjukvård, rehabilitering och omhändertagande går hand i hand.
Och där hela upplägget utgår från de gamla och multisjukas behov.
Vad de gamla behöver.
Vad Lisa & Co behöver.