Det är viktigare att vara mager än frisk
58 kg! Hjälp! Hur mycket vispgrädde, feta dessertostar, wienerbröd och godis jag än försöker stoppa i mig, så rör sig inte nålen på den förbaskade vågen en enda grad uppåt. Jag är 171 cm lång och väger i dag bara 58 kg. Det betyder ett BMI (Body Mass Index) på 19,8, alltså bara åtta tiondelar från gränsen till undernäring, som ligger på BMI 19. Gränsen för anorexi ligger på 17,5.
Jag, som i många år varit alltför rund och ständigt kämpat mot kalorierna, befinner mig nu i den paradoxala situationen att jag måste göra allt för att gå upp i vikt! De sjukdomar som drabbat mig under det gångna halvåret håller mot min vilja på att göra mig till något som liknar en anorektiker.
Hade jag varit några år yngre skulle jag kanske rent av som jag ser ut i dag ha platsat som modell på catwalken. För efter en kort period med lite ”rundare” modeller är det återigen fritt fram för designers och modeagenturer att visa upp sina kläder på trådsmala och sjukligt undernärda modeller. Modellerna på catwalken är magrare än någonsin. Smalt är åter coolt och häftigt.
Och det är en svensk modell, Chloe Memisevic, som just nu är den klarast lysande stjärnan på den internationella modehimlen. Hon är något av det magraste jag sett och ska enligt uppgift ha ett BMI på 15, alltså långt under anorexigränsen.
Modellerna väger i dag tio kilo mindre än för tio år sen. De blir också allt yngre. Detta gäller inte minst i Sverige, som inte tycks ha lärt sig någonting av den debatt om anorexismala klädmodeller som pågått i den internationella modevärlden sen 2006, då två latinamerikanska modeller dog av anorexi och undernäring, den ena av en hjärtkollaps mitt på catwalken.
Chockade av detta införde flera tongivande länder restriktioner för magra modeller. I Italien krävde regeringen att modellerna skulle kunna visa upp hälso-intyg som garanterade att de inte var anorektiker. I Spanien tilläts 2006 inga modeller på catwalken om de hade ett BMI under 18. En modell som var 175 cm lång måste alltså väga minst 56 kg.
I Frankrike stiftades 2008 en lag, som gjorde det straffbart att framställa trådsmala modeller som ideal. Även i Danmark har politikerna infört nolltolerans mot anorektiska modeller.
Men i Sverige har vi sovit. Här finns inga lagar eller restriktioner som syftar till att motverka det trådsmala kvinno-idealet. I Sverige är det i stället tillåtet för en modell på catwalken att ha ett BMI under 17, alltså under gränsen för anorexi. Därför är förstås svenska designers och modeagenturer lyckliga över att de sjukligt magra modellerna nu är inne igen.
För några år sen fälldes H&M för att ha använt en alltför mager modell i sin reklam. I fjol lovade H&M:s vd Karl-Johan Persson att H&M i fortsättningen skulle förmedla en positiv, sund och hälsosam bild av kvinnor. Gäller det fortfarande?
Om supermodellerna själva är beredda att spela rysk roulette med sina liv, så är det deras val. Huvudproblemet ligger på ett annat plan. Det kvinno-ideal som dessa anorektiska modeller förmedlar riskerar nämligen att förstöra livet och hälsan för hundratusentals kvinnor,inte minst unga tjejer. Men också män. För att uppnå ”idealvikten” finns det ju bara en väg: självsvält. Och alla vet att självsvält leder till undernäring, utslagna organ och för tidig död.
Under Stockholms modeveckor i år tilläts modeller som låg under BMI-gränsen för anorexi. Att det är viktigare att vara mager än frisk visar samtidigt ett uttalande av Per Holknekt, designer och grundare/delägare till modeföretaget Odd Molly. Han ska ha sagt att om man skulle sy upp kläder i provstorlekar i storlek 40, så skulle modeföretagen inte sälja lika mycket kläder.
Nu går det dåligt för både Odd Molly och de andra svenska klädföretagen. De har fått svårt att sälja in sina kollektioner. Kanske går det bättre om de börjar sälja kläderna med hjälp av modeller med normala friska kroppar, i stället för utmärglade sjuklingar.