I den trista vardagen finns tecken på kärlek
Ibland brukar jag ställa mig och glo rakt ut på den rotiga stadsbilden. Och där står jag och spanar efter … kärleken.
Nej, jag spanar inte efter någon karl. Jag spanar efter kärleken och hur den … yttrar sig. Hur den yttrar sig mitt i bland oss. Hur den visar sig i vårt vardagliga, trista och grå.
Här några frågeställningar:
För det första: finns kärleken och i så fall var?
För det andra: om den finns – hur ser den ut? Vad ger vi den för utrymme, vad har den för plats?
För det tredje: vem ger och vem får? Vem har den stora lyckan att ta emot?
Trots år av spaning kan jag inte säga att jag sitter inne med några kunskaper. Men låt mig ändå få redovisa mina … iakttagelser – typ kroppar som möts, kyssar, leenden, kramar, omsorg, skratt, hångel, generositet, uppskattning, respekt, smekningar och alla slags lekar.
Ja, i stort sett allt som inte hör till det avstängda, mekaniska och bortvända.
Jag har kommit fram till, att småbarnspappor, barn, invandrare och alkisar är de mest kärleksfulla. Att de visar mest kärlek i det offentliga rummet. I mina kvarter är det till exempel mest pappor som lyfter och duttar med bebisar. Som rycker i parasoller, trixar med filtar, vyssjar och vaggar. Och precis som på de flesta andra platser i världen så är det barnen som skrattar, springer, leker och ler.
Som håller om varann, lyssnar på varann.
Och när det handlar om att ge, att till exempel lägga en slant i romernas utsträckta hand så ligger invandrare i topp. Det är sällan som du ser, att de vänder bort sin blick, när en utfattig skramlar med sin plåtmugg.
En invandrare stannar ofta till och gräver fram en slant någonstans ifrån.
Så har vi alkisarna, en kärleksliga som spelar för sig själv. Tar två exempel från veckan som gick: en kväll knäade jag bredvid en medvetslös man som låg som en hög på Medborgarplatsen. Petade på honom. Levde han? Skrek i hans öra: ”Kan jag hjälpa dig?” Han såg upp, han blundade, han såg upp igen, han blinkade och sa: ”Du är vacker.”
Och när jag nästa kväll vinglade på high heels över Katarina kyrkogård ropade några dyngraka killar från en parkbänk: ”Vive la France. Vilken räkmacka!”
Jamen, vilka killar. Var inte där också en slags kärlek? Eller hur?