Sverige är ett land i krig – tro inget annat

Uppdaterad 2011-03-09 | Publicerad 2007-02-04

Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Sverige befinner sig i krig. Men det märkliga är att få svenskar tycks ha observerat det, inte oväsentliga, förhållandet. Till dels kan det bero på att förlusterna bland våra förband i Afghanistan hittills inskränker sig till två man. Till våren kommer förlusterna att öka, då väntas en stor offensiv från talibaner och andra befrielserörelser som vill bekämpa den utländska ockupationen. Då om inte förr kommer allmänheten förhoppningsvis att upptäcka att vi är i krig, även om teoretiker i den nya borgerliga regeringen, påhejad av liberala ledarskribenter, börjat tala om Försvarsmakten som uhjälpsorganisation. På Dagens Nyheters ledarsida beskrivs uppgiften för våra soldater som att verka ”för marknadsekonomi och social utveckling”. Tidigare var det främst en amerikansk föreställning att granatgevär, pansarvagnar och bombflyg kunde införa marknadsekonomi. Den nya svenska regeringen har föreslagit att vi ska utöka våra trupper i Afghanistan så att marknadsekonomin befrämjas än mer.

Vilken annan sorts ekonomi Afghanistan hade innan Nato anföll till följd av 11 september är svårt att säga, men närmast till hands ligger ändå en enklare form av marknadsekonomi. Efter Natotruppernas inmarsch har ekonomin bara förändrats i ett, men viktigt, avseende. Sedan dess har Afghanistan blivit världens största exportör av narkotika (talibanregimen var emot opium).

Först skulle Afghanistan befrias från talibanerna för att Usama bin Ladin och hans anhang skulle infångas. När det visade sig omöjligt blev krigsorsaken i stället att de afghanska kvinnorna skulle befrias. När det också visade sig omöjligt har krigsorsaken nu blivit införande av ”marknadsekonomi och social utveckling” vilket är en mer diffus uppgift än att fånga Usama bin Ladin eller befria kvinnorna.

Sannolikt är skälet för de utländska truppernas närvaro i Afghanistan inte lika svårbegripligt för afghanerna själva som för oss svenska ockupanter. Afghanerna har kastat ut britterna två gånger och Sovjetunionen en gång och förefaller fast beslutna att göra om bravaden med den nya bland­ockupationen. Ur afghansk synvinkel är det nog mycket liten skillnad mellan en amerikansk, polsk eller svensk ockupationssoldat, uniformerna är för övrigt nästan identiska.

Det problemet spetsas dessutom till genom att USA håller på att minska sina trupper i Afghanistan, eftersom de behövs i Irak. USA har därför kraftfullt uppmanat sina Nato allierade att kompensera den amerikanska truppminskningen. Vilket bland annat den svenska regeringen hörsammat.

Natos bistånd till det sönderslagna Afghanistan består alltså i huvudsak av truppinsatser för att hålla befolkningen på mattan. Blott hälften av de pengar som USA och allierade lagt ned på kriget, eller de senaste krigen, hade räckt för att bygga ett fungerande välfärdssamhälle i Afghanistan. Det hade inte bara blivit mycket billigare. Det hade varit ett jämförelsevis fenomenalt framgångsrikt sätt att sälja in demokratins goda sidor. I stället alltså ockupationssoldater.

Man kan med fog hävda att de befrielserörelser som kommer att strömma ner från de afghanska bergen nu i vår när snön smälter är odemokratiska till sin läggning. Värre än så för många, de är definitivt muslimer, och deras hårda kärna talibanerna är kända motståndare till jämställdhet mellan män och kvinnor. Än mer osympatiskt kan det te sig att de ämnar döda unga svenska män i betydligt större omfattning än hittills.

De soldater vi sänder ut i krig riskerar att dö. Det är sant, även om Försvarsmaktens reklam- och rekryteringsfilmer antyder att svenskar är odödliga. Vi tar dock en kalkylerad risk, som i alla krig.

Men den kalkylen borde verkligen granskas, vilket ingen brytt sig om hittills. Exakt hur många svenska människoliv är vi beredda att offra i Afghanistan? Och för vad? Med andra ord. Är den svenska insatsen för bibehållen ockupation i Afghanistan, avlastning av de amerikanska trupperna och därmed bidrag till ockupationen i Irak, värd tio svenska pojkars liv? Hundra liv? Vad säger våra krigiska liberaler, kan vår kamp för marknadsekonomi i Afghanistan rentav vara värd ännu många fler svenska liv? Och vad ska vi säga till de dödas föräldrar, att det var värt att dö för marknadsekonomi i Afghanistan? Eller att befrielserörelsen var odemokratisk?

När svenskarna i en ökande ström börjar komma hem i svarta plastsäckar klarnar förstås bilden. Först då kommer hela vidden av det absurda i den svenska krigsinsatsen i Afghanistan att synas tydligt. Det förfärliga är att det skall behövas ett antal i onödan offrade människoliv för den enkla insikten att vi inte hade där att göra och ingen sak värd att dö för.

TVÅ svenska soldater har mist livet i Afghanistan. Det kan bli fler i vår när de odemokratiska befrielserörelserna strömmar ner från bergen.

Jan Guillou

Följ ämnen i artikeln