Bra att vi öppnar för kärnvapen på svensk mark
Det var utmärkt att Tidöpartierna och Socialdemokraterna höll stånd mot änglakören.
Det var bra för Sverige att de inte föll för frestelsen att godhetssignalera utan höll fast vid vår rätt att bestämma hur vi försvarar oss. Det inkluderar numera kärnvapen på svensk mark.
Inget är beslutat, frågan är inte ens aktuell. Men genom riksdagens godkännande av det militära samarbetsavtalet DCA med USA låter vi möjligheten finnas. Bra.
Ukraina gjorde ett dödsbringande misstag när landet lämnade ifrån sig sina kärnvapen till Ryssland vid självständigheten; det andra misstaget var att låta Ryssland behålla sina flottbaser på Krimhalvön.
På 1990-talet verkade det klokt att det korrupta och kaotiska Ukraina lät någon annan ansvara för mänsklighetens hemskaste vapen, och det verkade klokt att inte bråka med Ryssland om gamla sovjetiska flottbaser på Krim.
Det skulle ju inte bli några fler krig. I Sverige skrotade vi försvaret samtidigt som vi hängav oss åt den bisarra doktrinen att vi skyddade landet genom att kriga i Afghanistan.
I vårt land springer vi i flock. Längtan efter konsensus finns i vårt dna. Vid minsta antydan om en majoritet för det ena eller andra rusar alla åt samma håll.
Så kan man också se DCA-avtalet. När jag hör så kallade experter i radion argumentera för avtalet är det slående hur ivriga de är att vifta bort invändningar och hur ovilliga de är att se minsta komplikation.
Men ännu märkligare har motståndarna varit. Till exempel den excentriske professorn i filosofi Torbjörn Tännsjö. Han har fått för sig att Natos försvarsstrategi går ut på att omedelbart atombomba den som hotar ett medlemsland. Tännsjö polemiserar med kraft mot sina egna fantasier och rekommenderar Sverige att nedrusta.
Eller de vänsterpartister och miljöpartister som under tisdagskvällens maratondebatt i riksdagen tjatade med samma frågor gång på gång på gång om varför Sverige inte förbjuder kärnvapen. Regeringen, Socialdemokraterna och Sverigedemokraterna hade ju gång på gång gett svaret.
Den danske publicisten Nic Blaedel skrev under andra världskriget storverket ”Brott och dumhet”. Han skrev boken i hemlighet i det ockuperade Danmark. Den är en 700-sidig genomgång av vägen till katastrofen – demokratiernas undfallenhet, svaga ledares önsketänkande inför nazismen och fascismen.
De begrep inte vad de stod inför.
”Hitler erövrade makten i Tyskland därför att han med genial skarpsynthet hade förstått, och med fullständigt enastående hänsynslöshet, konsekvens och cynism handlade utifrån den insikten, att bourgeoisin var feg, karaktärslös, ur stånd att försvara sina rättigheter och därför dömd till undergång”, skriver Blaedel.
Det kunde lika gärna vara en beskrivning av förhållandet mellan Putin och västvärldens demokratier fram till den fullskaliga invasionen av Ukraina. Blaedels beskrivning av Hitlers strategi känns kusligt aktuell:
”Från denna utgångspunkt går Hitler vidare… kriget inskränker sig inte till militära aktioner, det börjar redan i fredstid med andlig krigföring, som är ett mellanting mellan krig, propaganda, revolutionär upplösning och diplomatisk aktion.”
Kriget mot fascismen var inte ett vanligt, gammaldags krig:
”Det är inte två folk eller två riken, som ser varandra i ögonen över Nordsjön eller Maginotlinjen. Två livssyner kämpar om herraväldet över framtiden”, kan man läsa i Blaedels vidunderliga bok.
Samma argument och samma mentaliteter spökar i dag. Oron för att ”provocera” den fascistiske angriparen. Oron för att ”eskalera” ett krig där angriparen redan förklarat att han tänker förinta sin motståndare. Ropen på förhandlingar där det inte finns något att förhandla om.
Två livssyner står mot varandra i envig om framtiden.
Så det är utmärkt att de stora partierna i Sverige inte låter sig frestas av den falska godhetens postulat.
Kärnvapen på svensk mark? Vi bestämmer vad som är lämpligt beroende på hur hoten mot oss ser ut.
Vi tillhör den fria världen och tänker försvara oss.