Vi lär barn att leka med kroppsångest
Publicerad 2018-02-17
Kalaset pågår i ett annat rum.
Då hittar de henne i köket.
Åttaåringen som inte får äta tårta för sina föräldrar.
Hon har skrapat ner de andra barnens kaksmulor från bordet.
Och sitter ensam kvar och äter dem.
Jag minns henne än i dag.
Hon som blev utfryst hela högstadiet på grund av storleken på sin kropp. Alla visste vem hon var, men ingen ville vara med henne. För vi hade lärt oss att tjock skulle vara något dåligt. Mindre värt. Det enda att vara rädd för.
Så killgäng satte igång larmet på hennes moped under lektionerna, så hon fick springa ut ensam på skolgården, och alla skrattade.
Du kunde vara mobbare och ändå ha vänner.
Men var du tjock förvisades du till en ensamhet omöjlig att bryta sig ur.
Tolv år senare, när mopeden för länge sedan slutat tjuta och jag sitter mitt emot en kvinna som berättar om åttaåringen som samlade kaksmulor på kalaset, tänker jag att ingenting har förändrats. Att rädslan ändå är densamma. Fortfarande.
Rädslan och utanförskapet.
Och att det är vårt fel. Vi, vuxna, som lär barn att det finns ett rätt och fel. Med oss, med våra kroppar, med våra utseenden. Vi pratar om dieter och träning och att promenera bort julmaten.
Att det blivit så normaliserat, hur vi måste förändras och passa in i ideal, att det händer i alla rum. Vid alla tillfällen, på alla platser.
När det är dags för dop för en familj i Norrland står två fyraåringar vid fikabordet. Den ena skrattar, den andra tittar uppgivet på sin mamma. Frågar om hon får äta något av det som ligger där. Svaret är nej, hon får aldrig äta socker, och när den andra fyraåringen leker sitter den andra bara och tittar. På bordet. På fikat.
Kort senare knycker hon en kaka från bordet och springer, springer, springer snabbt genom lokalen för att hennes mamma inte ska hinna se.
En fyraåring som springer från ångest. Är det leken barnen ska leka? Vuxenleken, där vårt skeva förhållningssätt till mat och kropp fått oss att känna vånda kring något som håller oss vid liv. Mat, och näring.
Den här ångesten är inte barnens att bära. Inte vår att förmedla vidare.
När jag lyssnar på Filip & Fredriks podcast berättar Filip Hammar om ett barnkalas i USA där det inte ens fanns sockeralternativ, men att de små barnen bad om lov när de skulle plocka av vindruvorna.
”Ja, men ta bara en, det där är också socker” ska en av papporna ha svarat sitt barn.
Om inte barn ens ska få äta vindruvor, för att de borde tänka på sin kropp och sitt utseende, vad betyder det för framtiden?
Vad betyder det för framtiden när en av mina bästa tjejkompisar får plocka hem en förtvivlad 6-åring från förskolan, för att barnen sagt att hon var tjock?
Och hur ska hon och de andra barnen veta att tjock inte är ett skällsord, inget att använda som ett hån, när vi lär dem att ”tjock” är det värsta en kan vara?
Att det är lika med ohälsosam och fel och ”ful”.
När föräldrar går på dieter och när det sitter en mamma med sin mellanstadiedotter på bussen och dricker proteinshake.
Proteinshake.
Och när en vän som är gravid är rädd för hur kroppen ska förändras, nu när hon inte längre kan gå på diet, och hur det egentligen ska bli. Att det automatiskt blir en oro. Kan hon göra det ändå? Att det gått så långt att hon faktiskt tänker på att faktiskt påverka ett barn – innan det ens är fött.
Någonting är så fel, med det vi håller på med.
Och börjar vi inte ställa allt tillrätta, med självkärlek och sunda sätt att se på kropp och hälsa, så kommer nästa generation gå miste om ett liv värt att leva.