Tre procent av svenskarna bär på neandertalgener
Rapporterna om neandertalare sätter fantasin i rörelse.
Våra ljushyllta, satta, muskulösa, lite korkade och rödhåriga gammelkusiner har nämligen lämnat genetiska spår efter sig, som vi moderna människor inte skakar av oss i en handvändning.
Nordbor, irländare och folk i området mellan Kina och Indien har speciellt mycket neandertal-dna, enligt oberoende liberala Dagens Nyheters vetenskapssidor, som hänvisar till framstående genforskare i England och Tyskland.
Forskarna tror att detta beror på följande: De moderna människorna utvandrade från Afrika för runt 50 000 år sedan. Under promenaden stötte de på neandertalare som befolkat andra ställen på jorden i runt 200 000 år eller så.
Ingen vet om det uppstod tycke mellan individer i grupperna. Detta var långt före skoldansernas, pettingens och de romantiska komediernas tid, och ordet integrationspolitik kunde ingen grottmänniska stava till.
I vilket fall som helst så började de göka med varandra. På något sätt. Det kan ha rört sig om frivilliga påsättningar – eller brutala våldtäkter.
Professor Peter Parham, professor i biologi vid Stanford University säger i DN:
”Det kanske bara var tjugo tillfällen som ledde till barn, som sedan förde sina gener vidare till nästa generation”.
I dag har vi facit.
Tre procent av den svenska befolkningen bär på neandertalgener.
Vilket, enligt samma källor, har både för- och nackdelar för bärarna. Dna från gammelkusinerna bidrar nämligen till bättre immunförsvar. Men kan å andra sidan öka risken för diabetes.
Men vänta nu: Tre procent ...
Det är alltså bara tre av hundra svenskar som bär på neandertalgener.
Vilka är de? Har de varit med i dokusåpor? Eller gjort karriär i kommunalpolitiken? Twittrar de om att de ska gå på toaletten? Eller är de långfingrade poliser som stjäl beslagtagna pengar och värdeföremål?
Jag har varit extra observant på jobbet i veckan. Vaksamt kollat in folk i bilköer och på gatan. Funderat kritiskt framför tv:n. Hårdgranskat bilder på stortavlor och i tidningar. Jag har till och med i desperation slagit upp den gamle skallmätaren och rasbiologen Herman Lundborgs standardverk ”Svenska Folktyper”.
Tji, överallt. Inga tydliga tecken på grottmänniskor.
Antingen döljer de sig som zombies. Eller så är de som folk är mest. Odrägliga ibland, men rätt hyggliga för det mesta.