Hon tror på Guds hjälp, jag hoppas på världens
Det största countyt i Kenya heter Turkana och gränsar till Sydsudan, Etiopien och Uganda. Det känns overkligt att tänka på nu, men där har jag varit. Chartermesen har sett en bit av Afrika.
I fyrtiogradig värme, i mina löjliga jeans med boyfriendfit och oversized skjorta (en bra outfit att bära så att man inte ser ut att bry sig så mycket, tänkte jag) stampade jag omkring i mina sandaler i det torra dammet medan svetten blötte upp linningen.
Tillsammans med Unicef anlände vi till en by med barn som mötte oss vid grinden. Någon har täckjacka och manchesterbyxor, någon har t-shirt och rumpan bar. Jag älskar detta, det påminner mig om mina egna barn. Ingen klädlogik.
En kvinna som heter Paulina kommer fram till mig och visar mig till sitt hem.
På golvet, som också är marken, ligger en filt. Paulina viker ner filten och där ligger en bebis.
Jag är kroniskt äggsjuk.
”Hur gammal är han?” frågar jag hjärtögd.
Tolken översätter.
”Tio timmar.”
Tio timmar är Paulinas bebis.
Hon plockar upp honom från filten och ger honom bröstet. De sex syskonen trängs under tystnad i den lilla dörröppningen. Paulina fräser att de ska gå ut. Ingen lyssnar. Igenkänning.
Jag är hundratals och åter hundratals mil hemifrån men inte heller här gör barnen som man säger.
Hon födde sin bebis under trädet en bit bort i går morse.
Hon kände att det var dags, hon borde veta, och hittade en lugn plats med skugga att föda detta sitt åttonde barn. Ett barn har hon förlorat.
”Han ligger därborta vid stenarna” säger hon och jag spejar i horisonten.
Jag ser inte.
”Där.”
Jag skäms. Stenen är inte större än en knuten manshand och den ligger tre meter framför mig. Vad hade jag trott? Att en by, där man lever på stampat jordgolv, håller sig med en pampig kyrkogård med sirlig font på blanka stenar?
”Jag förlorade ett barn i magen, vi hällde ut askan i havet sedan” säger jag.
”Så ska man inte göra, barnet ska tillbaka till jorden, tillbaka till Gud” säger Paulina.
”Jag tror inte på Gud och dessutom har väl Gud skapat haven också?”
Hon ler. Vi kommer överens om att inte vara överens.
”Jag har bara fyra barn, jag ligger efter dig” säger jag.
”Varför skaffar du inte fler?” vill hon veta.
Jag ser mig om i det sex kvadratmeter stora huset där bönorna kokar över elden mindre än en meter från ett nyfött barn. Jag vill svara att vi inte har plats, men det kan jag inte.
Hon tror på Gud, jag gör det inte.
Hon är övertygad om att Gud ska hjälpa henne och barnen.
Jag kan bara be för att världen ska hjälpa till i arbetet med att se de mammor som har det som allra sämst men som aldrig någonsin förlorar sin tro.
Mors dag
Varje dag är mors dag, men nu på söndag firar vi det extra. Oavsett om du tycker att det är en relevant högtid eller ej så kan du hjälpa en utsatt mamma genom att köpa en present i Unicefs gåvoshop.
Via min mamma ger jag bland annat bort myggnät, nötkräm och vaccin.