Europa behöver de rörliga flyktingarna
Uppdaterad 2011-03-08 | Publicerad 2003-01-11
Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.
Jag bilade från Paris mot London och nådde Sangatte, där tunneln dyker ner under Engelska kanalen. Jag såg Europas mest förargelseväckande flyktingförläggning, där kurder, afghaner och irakier hysts in. De hade bromsats i sin strävan "att nå paradiset", Storbritannien, där de skulle förenas med släktingar och skaffa jobb.
Britterna ville inte ha dem. "Här är fullt", hette det. Fransmännen ville heller inte veta av dem. Men Frankrike var som första asylland tvunget. Flyktingarna hamnade i hangarer bakom stängsel. De smet och tog sig in i tunneln. En del fick benen avklippta av framrusande tåg. Andra kröp in i kylbilar och plockades döda ut i Dover.
Nu såg jag Sangatte rivas. Hangarer monterades ner. Stängsel klipptes.
Det finns två typer av människor: stillasittare och nomader. Europa behöver dem som rör sig.
För en sekund fylldes jag av en jublande känsla: Så härligt och hoppingivande! Flyktingarnas fångläger jämnas med marken. Måtte samma ske i Säffle, Alvesta, Gimo, Moheda och överallt där regeringar och myndigheter ser migranter som en belastning och inte som en tillgång.
Men jag tog miste. Rivningen av Sangatte var en dyster och människofientlig handling. Förläggningen låg för nära tunnelmynningen, tågen och lastbilarna som korsar Kanalen och hade därigenom gett människor en chans - en liten chans - att förverkliga drömmen att skapa ett nytt liv.
När migranter strävar efter paradiset erbjuder det oliberala Europa dem helvetet. I stället för att som en vän i nöden sträcka ut en hjälpande hand slängs dörren igen - trots att en kontinent med åldrande befolkning behöver flitiga fingrar och rappa hjärnor.
Nu när en epidemi av antiamerikanism drar över världen, slår det mig att just inställningen till främlingar är det som mest skiljer vår kontinent från deras. Vår förkalkning står mot deras föryngring och förnyelse.
Två siffror passerar mina ögon och styrker min tes. Sedan den 11 september 2001 har amerikanerna höjt vaksamheten vid sina gränser. Det talas om misstänksamhet och bryska undersökningsmetoder. I utlandet har skapats en bild av USA som nervöst, fientligt och farligt.
Ändå - strömmen av invandrare till Amerika har varit lika strid som förr. Mellan januari 2000 och mars 2002 kom fler än 3,3 miljoner lagliga och olagliga invandrare till landet. De flesta skaffade sig genast jobb. Efter bara några veckor klarade de sig utan hjälp. Av 13 miljoner invandrare åren 1990-2001 gick 8 miljoner ut på arbetsmarknaden.
Utan bekymmer om flyktingsluss, hemspråk och assimileringsproblem lever 33 miljoner invandrare i Amerika. Invandringen är dubbelt så stor som den var under den stora immigrationsvågen 1910. De flesta kommer från Mexiko, Kina, Taiwan och Hongkong. De flesta är unga och vill förverkliga The American dream, kvittera en lön, köpa eget hus och få barnen på universitet. De flesta ser sin dröm förverkligas.
Invandrarna sätter sin prägel på sitt nya land. Ett exempel: i George Bushs hemstat Texas är 32 procent av befolkningen latinos.
Det är naturligtvis denna multikulturalism, denna förnyelse och föryngring, som gör USA till det mest kreativa och dynamiska riket i historien - och som hos européer väcker sådan avsky och avund.
USA har hämtat sin invandringsfilosofi ur gammal bondekultur: "Vi har alltid vetat att två hästar är bättre än en. Det är likadant med människor. Två är bättre än en."
I en tid med billiga flygförbindelser och mobiltelefoner som "meddelar läget" är det självklart att miljontals människor rör sig mot platser, där de kan skapa sig bättre liv. (Alla behöver inte nödvändigtvis vara på flykt undan talibaner eller Saddam.)
De som rör sig är de Europa behöver. Kultförfattaren Bruce Chatwin som slagit fast att det bara finns två sorters människor: nomader och de som sitter still.
De som sitter still utmärks av att de slår rot, drar gränser och bygger murar.
Inte ens för stillasittarna är stillasittandet bra. I Sangatte hörde jag människor klaga:
"Utan flyktingarna har vi fått det sämre. De köpte cigaretter, de drack kaffe. De betalade för taxi till tunneln. Det har blivit tomt.