Han hånade kungen och offrade allt
Ännu i början av 1900-talet var det betydligt mer riskfyllt att angripa kungen. Under storstrejken 1909 dömdes två socialdemokratiska aktivister till straffarbete för majestätsförbrytelser. Hårdast drabbades redaktören Carl Åström, som fick ett år och sex månaders fängelse bara för att han påstått att kungen, Gustav V, stod på arbetsgivarnas sida under strejken.
Så sent som 1914 fick Stockholms radikala borgmästare Carl Lindhagen böter för att han utbringat ett leve för republiken. Böterna, 100 kronor (två månadslöner för en lärare) betalades av partikamrater som samlat in summan i ettöringar.
Hundra år tidigare riskerade en majestätsförbrytare livet. Den siste som dömdes till halshuggning för majestätsbrott var publicisten Anders Lindberg, en temperamentsfull man med många järn i elden. Han bekämpade det kungliga monopolet för teatrar i Stockholm.
Skickade ett rasande brev
I ett brev till JO 1834 påpekade han rasande att det bara var tjugofem år sedan ”en svensk konung störtades från sin tron (Gustav IV Adolf) för det han illa vårdat sitt lands intresse”. Detta var majestätsbrott, Lindberg greps och dömdes till det straff lagen föreskrev: halshuggning.
Kungen, Karl XIV Johan, benådade Lindberg, straffet omvandlades till tre år fängelse. Lindberg blev ännu mer rasande. Han hade inte bett om nåd. Han krävde att få bli halshuggen. Helst på hans egen födelsedag den 8 november, som dessutom var årsdagen för Stockholm blodbad.
Slapp bevakning i fängelset
Kungen och regeringen gjorde vad de kunde för att få Lindberg att ta reson. Hans bevakning i fängelset var slapp, han fick träffa vem han ville, men han vägrade att ge med sig. I augusti 1834 meddelade Aftonbladet att kungen ville fira tjugofyraårsminnet av hans första landstigning i Sverige med allmän amnesti för alla ” för politiska eller högmålsbrott dömda personer”. Lindberg var en av dem. Kungens beslut lästes upp för fången under en promenad på fängelsegården. Så fick han höra att ”någon ville tala med honom utanför fängelset”. Porten öppnades, han steg ut och bakom honom slogs fängelseporten igen med en smäll.
Upprörd bankade han på och krävde att få bli insläppt och halshuggen. Porten förblev stängd. Han hade under tiden blivit en känd man vars skrifter hade strykande åtgång. Han anställdes omedelbart på Aftonbladet där han blev alltmer radikal. Han krävde republik och manade till revolution. Han öppnade nu sin egen teater utan att be om tillstånd; Nya Teatern vid Kungsträdgården. Dessvärre blev teatern ett ekonomiskt misslyckade.
Började som kungavän
Bara några år senare dömdes publicisten Magnus Jacob Crusenstolpe till tre års fängelse för majestätsbrott. Crusenstolpe hade börjat sin karriär som kungavän, men sadlade om och angrep kungen och hovet i en rad satiriska skrifter. Domen mot honom ledde till blodiga kravaller med dödsfall i Stockholm. Crusenstolpe placerades i en liten våning på Vaxholms fästning där han fick bo med sin fru, som var fri att komma och gå. Där fortsatte han sitt radikala författarskap. Vid frigivningen 1841 möttes han av en stor hyllande folkmassa med Anders Lindberg och Aftonbladets chefredaktör Lars Johan Hierta i spetsen.
Karl XIV Johan var nu en gammal och trött monark och kunde inte längre förhindra liberalismens genombrott. Men det förblev brottsligt att angripa kungen ända till år 1948. Nu är det fritt fram att skända och håna rikets statschef, som inte har någon politisk makt och heller ingen möjlighet att gå i svaromål.
Upprörd bankade han på och krävde att få bli insläppt och halshuggen. Porten förblev stängd.