Ett nyval kan röra om i politikgrytan
Sverige befinner sig politiskt i sin värsta kris under överskådlig tid. Söndagens valresultat, där alla partier kom ut som förlorare utom SD, är en mardröm. Och inte har mardrömskänslan klingat av den gångna veckan trots Stefan Löfvens lovvärda försök att få stöd hos Folkpartiet och Centern. Där möttes han av kalla handen. Möjligen kunde FP och C tänka sig att göra upp i enskilda sakfrågor längre fram under mandatperioden men nu skulle Löfven inte ens tänka på samarbete, allra minst koalition. Ställningstagandet är logiskt och begripligt men en dålig tröst för ett tigerhjärta. Det oaktat gör Löfven allt för att framställa situationen som hoppfull. Därtill är han nödd och tvungen.
Talmannen har ju gett honom uppdraget att bilda regering. På fredag ska han avlämna examensprovet. Då faller domen. Självfallet kan det ske underverk under de kommande dagarna. I politiken kan allt hända. Det som verkar nattsvart den ena dagen kan bli fullt möjligt nästa. Det vet inte minst Stefan Löfven som facklig löneförhandlare. Ena dagen skrammel med strejkvapnet - nästa dag avtal med arbetsgivarna. Så lätt är det dock inte i politiken. Framför allt har Löfven inget strejkvapen att hota med - bara sin egen avgång som statsministerkandidat.
Det är kanske så det blir. Det alternativ som då återstår är nyval, en mycket sällsynt företeelse i Sverige. Flera har redan fört fram tanken men omedelbart avvisat den. Nyval verkar vara värre än döden. Jag tycker att våra folkvalda borde tänka om. Det kanske är så att ett nyval skulle lösa upp de knutar som i dag verkar oupplösliga. Folk säger att ett nyval inte skulle betyda någon förändring. Folk skulle rösta på samma sätt i alla fall.
Vem kan vara säker på det? Inte jag i alla fall. Det kan vara precis tvärtom. 2014 års val har rejält skakat om det parlamentariska systemet i Sverige men också väljarna. Vi står just nu med bara förlorare och med en före detta statsminister som likt Kapten Ynkrygg på Costa Concordia lämnade fartyget fortare än råttorna. Fredrik Reinfeldts handlingssätt är inte bara skandalöst och klandervärt. Det är också beviset för att han är en usel förlorare.
Stefan Löfven vann inte det här valet. Det var Alliansen som förlorade. Ett nyval kanske skulle leda till att många av de väljare som övergav Moderaterna och övriga Allianspartier till förmån för SD återvänder till sina gamla partier. ”Eftertankens kranka blekhet” brukar det kallas. För det var väl inte den här situationen de hade tänkt sig när de röstade på SD utan bara lite extra spänning och en käftsmäll åt Fredrik Reinfeldt.
Nu har Reinfeldt avgått och läget är kaotiskt. Som jag ser det skulle ett nyval kunna ge ett annorlunda valresultat, ur vilket en någorlunda handlingskraftig regering skulle kunna utkristallisera sig. Skulle SD tappa väljare skulle läget för Alliansen och de rödgröna förändras. Något av blocken kanske skulle kunna bli regeringsdugligt. Om det blir Alliansen eller de rödgröna lämnar jag därhän. Det viktigaste är att få en regering som kan styra Sverige. Då måste alla utvägar prövas, även de mest avskydda. Ett nyval skulle kunna röra om i den politiska grytan, där gröten nu har kokat fast. Våga tänk om! Nyval är en dyr och tidskrävande väg att gå men den kanske kan ge Sverige en regering som har förutsättningar att regera.
Carl Bildt 1 & 2
På journalisternas frågor den gångna veckan vad han ska göra när han nu inte längre får vara utrikesminister, svarade den skälmske Bildt: ”Jag får väl i värsta fall bli journalist”. Folk tror förstås att han skojade. Det tror inte jag. Vänta bara. Det kommer inte att dröja många veckor förrän vi ser Bildt som regelbundet återkommande kolumnist och politisk analytiker i Financial Times. Jag lovar.
En radioreporter ställde i veckan följande fråga till Carl Bildt: ”Vilka egenskaper tycker du att nästa Moderatledare ska ha?” varpå Bildt svarade, måhända något överraskande: ”Han bör väl vara som jag.” Hoppsan! Vad menade karln? Tänker han efterträda Reinfeldt? Varför inte, förresten. Jag tror att Bildt (trots att han är man) skulle bli en mycket bättre - och framför allt roligare - partiledare för Moderaterna än till exempel Catharina Elmsäter-Svärd.