Staten svänger sensationellt om dödsdömde Kim
Den svenska staten har förnekat inblandning i operationen som ledde till att Kim Berglund dömdes till döden i Thailand.
I en ny hemligstämplad inlaga erkänner plötsligt Justitiekanslern en hel del.
Berglund påstår att rikskriminalen ingick i en komplott som resulterade i dödstraff och nio år i thailändskt fängelse i en cell med 70 andra intagna och två skålar ris per dag.
Vilket låter för mycket rafflande Netflix-konspiration för min smak, men till saken hör att denne kåkfarare har dokumentation till sitt förfogande som är besvärande för svensk polis.
Han har stämt Sverige på 44 miljoner kronor, och i förberedelserna till den processen har JK, den svenska statens försvarsadvokat i sammanhanget, i dagarna lämnat in en hemligstämplad och mycket intressant inlaga.
Men innan vi fördjupar oss i den senaste händelseutvecklingen, finns det anledning att rekapitulera huvuddragen i en historia som milt sagt är besynnerlig.
För 15 år sedan var Kim Berglund, som på den tiden hette Kim Eriksson Sirawan, på flykt undan ett svenskt fängelsestraff i Sverige för grovt dopingbrott.
Han bodde i ett hus utanför Pattaya i Thailand och kunde strö pengar runt sig, då internetförsäljningen av anabola steroider renderade goda inkomster.
Men sommaren 2010 greps Berglund. Thailändsk polis hittade ett knarklabb i hans garage, bevisen var formidabla och han var snart dömd till döden i ett land som vid denna tid då och då avrättade narkotikabrottslingar.
Berglund hävdade i förhör och under rättegången att han blivit lurad. Att han blev bekant med en kemist som flyttade in hos honom, som föreslog ny business och som raskt byggde upp narkotikalabbet.
Den nye kompisen, var, enligt Berglund, i själva verket en infiltratör utskickad av DEA, den amerikanska narkotikapolisen. Dessutom ska den svenska rikskriminalen ha varit inblandad i operationen.
Om denna version stämmer har alltså svensk polis varit insyltad i en brottsprovokation som i Sverige hade varit olaglig.
Men det är påståenden som den svenska staten hela tiden har förnekat. Några veckor innan rättegången inleddes skrev exempelvis UD så här till den åtalade mannen:
”Rikskriminalpolisen har inte medverkat i den operation som ledde till att Eriksson greps i Thailand”.
I samma brev försäkrades dessutom att det ”finns ingen otillbörlig medverkan från svensk polis”.
Riktigt så låter det inte längre. Under rubriken SAMMANFATTNING AV VITSORDADE OMSTÄNDIGHETER återfinns i den nya inlagan från JK till Stockholms tingsrätt plötsligt 14 medgivanden.
Bland annat erkänns att svensk polis visst kände till att det pågick en operation mot Berglund, att det var rikskriminalen som sammanförde infiltratören med DEA och att underrättelseinformation om den misstänkte svensken lämnats till de amerikanska kollegorna.
Mot slutet i det långa erkännandet skriver JK dessutom att ambassaden ”inte intervenerade i den thailändska brottmålsprocessen”.
Smaka på de orden. Sverige struntade i att en svensk medborgare riskerade att avrättas.
Och det räcker inte med det. Kim Berglund har under många års kamp mot staten begärt att få ut diverse allmänna handlingar.
En del har han fått. Annat har han nekats. Polisen har också hävdat att viss dokumentation aldrig har existerat.
Men nu blåser andra vindar. Polisen har i sitt arbete med att ta fram underlag till JK inför den stundande processen ”lagt ner omfattande resurser för på att få fram all tillgänglig information som finns hos myndigheten för att kunna vederlägga kärandens påstående om mörkläggning”.
Och vad dyker upp om inte handlingar ”som får anses omfatta kärandens tidigare begäran om att få ut allmänna handlingar”.
Däribland en powerpointpresentation över operationen som thailändsk polis visade den svenske sambandsmannen i Bangkok innan tillslaget mot Berglund.
För att inte ha haft en aning om vad som pågick tycks Sverige med andra ord ha varit synnerligen välinformerat.
Det går mellan raderna att läsa sig till att JK tycker att allt det här är genant.
Suckande konstateras det bland annat att staten har ”viss förståelse” för Berglunds ifrågasättande av Polisen.
Detta eftersom myndigheten tidigare har gett besked som har ”kunnat läsas” som att den ”förnekat all vetskap om operationen”.
Här och där är uppgivenheten närmast underhållande:
”Staten inser också att det förhållande att polismyndigheten, efter att nya efterforskningar har genomförts, har återfunnit ej diarieförda handlingar som omfattas av kärandens tidigare begäran om allmänna handlingar inte är ägnat att inge förtroende.”
Men sedan gaskar JK upp sig. Ytterligare handlingar finns visserligen, men de kan inte lämnas ut då de omfattas av utrikessekretess.
Och även om Berglund här och där har rätt, så pratar han i allt väsentligt strunt. Den svenska staten har inte ingått i en konspiration.
Det kan framstå som förbryllande att Sverige byter fot på det här sättet och går från att förneka all kunskap om vad som hände i Thailand till att erkänna en hel del.
Men jag är inte förvånad. Det finns nämligen dokumentation från det amerikanska justitiedepartementet som visar att DEA och svensk polis tillsammans med thailändska myndigheter utredde misstankar om att Berglund tillverkade metamfetamin.
Vad skulle JK göra i en rättegångssal då det bevismaterialet läggs fram? Påstå att jänkarna ljuger?
Rimligen är det klokare att göra i vart fall vissa medgivanden.
Inte minst med tanke på att det i en nedlagd förundersökning om grovt tjänstefel i ärendet framgår att den dåvarande rikskriminalen, nuvarande NOA, haft kontakt med en kemist som lämnat information om Berglund.
Avslutningsvis:
Berglunds påståenden är behäftade med en stor svaghet. Vad hade svensk polis för intresse av att lura in honom i en fälla där livet stod på spel?
Han har ett svar. Att tanken var att han, ställd inför risken att avrättas eller ruttna bort i thailändskt fängelse, skulle avslöja allt han visste och lägga korten på bordet om sina kontakter med kriminella i Sverige och i Kina.
Berglund, som efter nästan ett årtionde i thailändskt fängelse lämnades ut till Sverige och som i dag är en fri man, säger att han fick ett löfte om att föras till USA och få mild behandling om han samarbetade.
Men han vägrade. Han påstår att han föredrog thailändskt fängelse framför att tjalla.
I så fall handlar det om en operation som gick snett, som inte fick önskat resultat.
Om detta är sant eller ej har jag ingen aning om. Det är över huvud taget svårt att bilda sig en uppfattning om vad som stämmer och vad som inte stämmer bland alla alla dessa anklagelser, förnekelser och plötsliga medgivanden.
Men en sak vågar jag hävda:
Den här soppan stinker.