Livslångt åtagande eller idiotpassion
Köldrekord i Europa men snön har smält i Berlin och jag är bara lite full på vin när jag smiter in på biografen vid Kottbusser Tor.
Alldeles oförberedd löser jag biljett till Woody Allens nya, jag köper en påse popcorn och två öl.
Sedan exploderar filmen i ansiktet på mig, denna enkla berättelse om två amerikanskor som tillbringar sommaren i Barcelona.
Strama Vicky gifter sig med sin börsmäklare för att det förväntas av henne, romantikern Cristina hamnar i en passionerad trekantsrelation med två kåta spanjorer.
Och det är där, i kollisionen mellan synen på kärlek som idiotpassion eller ett livslångt åtagande, och i det orimliga i att tvingas göra ett val, som filmen träffar så hårt.
Efteråt orkar jag knappt resa mig.
Utanför biografen röker jag en cigarett fastän jag har slutat.
Woody Allen ställer med sin film en fråga, samma som jag alltid ställer till människor jag porträtterar för tidningen:
Vad är kärlek?
En fråga som till en början låter hysteriskt pompös, men som vid närmare eftertanke är den enda som behöver ställas.
Svaret du ger är också svaret på vem du är, vem du har varit och vem du vill bli.
Skådespelaren Rikard Wolff svarade med sin mörka röst:
– Ett avtal som är för evigt.
Galadrottningen Alice
Timander, 92, sa till mig i det som skulle komma att bli hennes sista intervju:
– Den enda känsla som kan döda dig. Kärlek är som en feber. Och slutar ofta med svåra skador.
Skidlegendaren Ingemar Stenmark rodnade och sa:
– Det behåller jag gärna för mig själv.
Jag har aldrig intervjuat den amerikanska författarinnan Joan Didion, men jag har läst hennes mäktiga bok om sorgen efter makens död, ”Ett år av magiskt tänkande”.
Det jag minns av boken är inte hennes desperation, rädsla eller sorg. Det som dröjt sig kvar är en banal mening. I denna beskriver Didion hur hon och maken, gifta sedan trettionio år, brukade promenera i Central Park varje morgon:
”Det var inte alltid vi gick tillsammans för vi tyckte om olika vägar men vi höll reda på var den andre gick och träffades innan vi lämnade parken.”
Det är det vackraste försvarstal för evig kärlek jag någonsin har läst.
Däremot är det inget svar på frågan om vad kärlek är, för på den frågan kan ingen svara.
Men vad vore vi om vi inte försökte.