Läs Churchill annars hittar ni aldrig bin Ladin
J
ag ska här ange när och var USA i sin jakt på Usama bin Ladin springer in i en vägg och de som väntat på att få gotta sig åt "ett nytt Vietnam" blir tillfredsställda.
Det händer inom kort. Det äger rum i det vilda och laglösa land som är Pakistans North-West Frontier Province. Topparna i norr når 7 700 meters höjd. Passen genom bergen är få och trånga. Ravinerna är djupa. Serpentinstigarna är oländiga. Avstånden blir stora. Växtligheten är risiga buskar. Opiumvallmo blommar på tegarna. Byarna hukar. Husen är av lera men byggda som fort.
Det är där amerikanerna nu satt in Special Forces samt FBI- och CIA-agenter för att genom raider mot madrassahs, koranskolor, spåra upp Usama som antas ha tagit sig dit efter slaget om Tora Bora, vilket ligger vägg i vägg på Afghanistans sida av gränsen.
Jag har precis återvänt från en resa i gränsområdet. I ett fort i Landi Kotal briefades jag av den pakistanske kaptenen Pirzada Forrouq, som gjorde en gest med handen och utan tvekan i rösten sa:
- Där borta finns Usama.
USA planerar att bomba stamområdena. Men stamhövdingar och byäldstar har just varit samlade till en jirga, ett rådslag, och deras besked blev:
- Vi tillåter inte att religiösa institutioner vanhelgas av amerikanska och pakistanska kommandosoldater under deras förevändning att de jagar al-Qaida. Vi varnar, vi griper till vapen.
Redan har basarer hållit stängda i protest. Det är en bygd där fundamentalismen inte bara är den religiösa av talibanernas slag.
- Det är, säger läkaren Shah Mohammed Marri, en stam-fundamentalism som är emot allt. Oskrivna regler gör att de är emot utbildning, mot vägbyggen, mot telefonlinjer, mot allt centralmakten eller provinsguvernören erbjuder dem eller försöker förbjuda.
"Lonely Planets" resehandbok utfärdar varningen:
"Stamfejder och smugglares våldsamma uppgörelser utgör en fara för resenärer så fort de lämnar huvudstråken. Ni är i stamområden, där Pakistans lag saknar kraft och myndigheterna är hjälplösa i att assistera er."
I de byar jag besökte fanns varken el, telefon eller polis. Läkaren gjorde sina hembesök till häst. Moskéerna var små och sjabbiga. Det var som det sagts: pashtunernas stamområden är grundlagsenligt laglöst land. Myndigheter göre sig icke besvär.
Än viktigare är den hederskodex som lyder: vem han än är, vilket brott han än begått, ska varje besökare ges husrum och beskydd. Pashtunerna kan i sin obändiga livsstil förmodas ha sympatier för Usama. Medan jakten på honom pågår tonar han fram som både en underdog och en Gäckande Skuggan.
Winston Churchill var 23 år gammal 1897 när han var soldat vid Afghanistans gräns och i "My Early Life" beskriver han bygdens temperament:
"Utom under skördetiden, då överlevnadsinstinkten skapar en tillfällig vapenvila, är pashtunstammarna alltid inbegripna i ett privat eller allmänt krig. Varje man är en krigare, en politiker och en teolog. Varje hus är en feodal fästning. Varje by har sitt försvar. Varje familj odlar sin vendetta; varje klan sin fejd. De talrika stammarna och kombinationerna av stammar har alla sina räkningar att göra upp med varandra. Ingenting är någonsin glömt, och mycket få räkningar förblir obetalda."
Hemlighetsomgärdat och lågskaligt är det hit kriget mot terrorismen spritt sig. Om Special Forces vill klara sig helskinnade ur det är det att hoppas att någon i deras styrka läst Churchill. Om stycket är för långt kan det erhållas i kortversion i Rudyard Kiplings "Kim", som i 1800-talets sista år utspelas längs riksvägen Grand Trunk Road i dessa vilda trakter:
"Jag litar", säger bokens huvudperson, "mera på en orm än jag litar på en hallick och jag litar mera på en hallick än jag litar på en pashtun."