Det finns ingen oförstörd idyll

Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Man ska inte lita på sig själv. Vi åkte på bondauktion. Vi trodde det, i alla fall. Om det står att auktionen hålls i Torstuna bygdegård är det lätt att tro det. Det låter så. I Torstuna finns säkert trågsoffor undangömda på vinden. Och slagbord som varit kläckrede åt hönor de senaste femtio åren. Fina saker som sattes på undantag, ungefär när de praktiska eternitplattorna kom.

Fynd, helt enkelt.

Men. Det var Lasse Åberg och hans miljoner Musse Piggar. Och Lasse Åberg igen. Och Madeleine Pyk. Och mattor. Otroliga mängder mattor.

Någon av alla de där mattaffärerna som år efter år har konkursutförsäljning måste faktiskt ha gått i konkurs. De skickade restlagret till Torstuna bygdegård.

Auktionstyperna har lurats. Tänkte jag i alla fall, tills jag tittade på annonsen igen. Där stod det inget om bondauktion. Däremot stod det, alldeles tydligt, Lasse Åberg. Lasse Åberg och Lasse Åberg. Och Madeleine Pyk. Och mattor.

Det hade jag missat, eftersom jag redan läst att det var bondauktion. Fast det inte stod där. Man ska inte lita på sig själv. Särskilt inte när man tror att man sett en vägskylt till den oförstörda idyllen.

Gör man det går det som för Rousseau. Fransk filosof, med den förmildrande omständigheten att vara lite schweizisk. Och att vara död. Det var han som pratade om den ädle vilden. Om hur civilisationen förstörde människan, som från början var lycklig och fredlig och kärleksfull.

Rousseau bevisade sin tes genom att berätta om hur underbart livet var på Tahiti. Där fanns inga konflikter och ingen civilisation. Bara primitiv lycka och stillhet och evig människokärlek. Som man tänker sig Torstuna, ungefär. Idyll.

Det lät finfint. Sedan kom Lawrence Keeley.

Keeley var antropolog och ville kolla hur det egentligen var. Han upptäckte att de blir osams även på Tahiti. Tillräckligt ofta för att ha traditioner för bråken. Till exempel att den som segrar i en konflikt "bankar sin besegrade motståndares kropp platt med sin tunga stridsklubba, skär en skåra genom det välkrossade offret och iklär sig kroppen som en troféponcho".

Rousseau missade det där. Han var på fyndjakt. Efter idyllen. Och när han trodde att han hittat den litade han på sig själv.

Vi är nog alla lite som Rousseau. Bra på att lura oss själva. Särskilt när vi vill hitta det där andra, som är mycket bättre än det vi sett. Fast egentligen vet vi hur det är. Det finns ingen oförstörd idyll.

Har vi tur slipper vi kanske se en köttponcho, men vi kommer aldrig undan Lasse Åberg. Det kan vi lita på. Även i Torstuna.

Johan Hakelius