Rimligt att gangsters blir av med lyxprylar utan brottsmisstanke
Kriminella blir av med lyxprylar även om brottsmisstanke saknas.
Det är en rimlig förändring av en mossig lag.
I dag lämnade regeringen över lagförslaget ”En ny förverkandelagstiftning” till riksdagen.
Med nuvarande paragrafer kan polisen i och för sig beslagta kontanter, dyra klockor, smycken och andra värdefulla föremål, men endast om fynden går att knyta till en specifik brottsmisstanke.
Den nya bestämmelsen innebär att ett konkret brott inte längre behöver bevisas.
Det räcker med att den som äger lyxprylarna inte har en inkomst som står i proportion till egendomen eller kan lämna en vettig förklaring till hur han eller hon kommit över den.
En förändring av det här slaget innehåller stora potentiella risker, äganderätten är ju trots allt en av grundstenarna i den svenska rättsordningen, och måste genomföras med varsam hand.
Men låt mig få återkomma till det juridiska finliret och först beskriva bakgrunden till reformen.
Den befintliga lagen om när och hur staten får konfiskera invånarnas tillgångar är från 1960-talet och har hunnit bli föråldrad och svåröverskådlig.
Vilket i sin tur har lett till att den faktiska tillämpningen av bestämmelsen i stor utsträckning bygger på principer och ställningstaganden som inte uttryckligen framgår av lagen.
Det är ingen bra situation. Det orsakar huvudvärk för den som har att tillämpa regelverket och riskerar att leda till elände och orättvisor för dem som får sin egendom förverkad.
Den här snårigheten är naturligtvis inte ett argument för att förändra lagen på just det sätt som nu sker.
Men det finns andra argument. Som att det, till skillnad mot anonyma vittnen, visitationszoner och andra dumheter som regeringen ägnar sig åt, kan bli ett effektivt verktyg.
Att tjäna pengar är den väsentliga drivkraften i organiserad brottslighet.
Bestämmelsen riktar sig mot kurirer som smugglar stora summor pengar som de inte kan förklara varifrån de har fått, gängledare som lever lyxliv och som klarat sig undan fängelse och gangsters som inte har arbetat många dagar i sitt liv, vilket inte hindrar dem från att ha lika stora finansiella som fysiska muskler.
Kort sagt, ett verktyg riktat mot en kriminell grupp som är mycket svår att komma åt, den längst upp i toppen.
Risker saknas nu inte. Ett förverkande är ett kraftigt ingripande mot en människa. Och nu får polisen nya sköna möjligheter.
Då beslagtagandet av egendom inte längre behöver knytas till ett brott kommer rimligen betydligt fler personer än i dag att bli utsatta för ingrepp av detta slag.
Hur långt kommer statens långa arm och klåfingrighet att sträcka sig? Det vet vi inte.
Till saken hör dock att de flesta tunga remissinstanser gör tumme upp, om än under en del kunniga grymtanden på vissa punkter.
Och hänsyn tas till den enskildes rättssäkerhet och integritet.
Åklagare måste visa att pengarna sannolikt kommer från brottslig verksamhet. Och det så kallade självständiga förverkandet ska prövas av domstol.
Jag har svårt att se att hederligt folk kommer att drabbas.
Inte heller har jag några invändningar mot principen att brott inte ska löna sig.
Ett av de stora problemen i vår tid är dock att kriminalitet i allra högsta grad inte sällan är en mycket god affär.
Den organiserade brottsligheten beräknas omsätta 100-150 miljarder kronor per år.
Det är mer än vad Polismyndigheten och Försvarsmakten tillsammans får i anslag.