Kejsargalna kapitalister överraskar aldrig
Oscar Engelbert heter en man som på kort tid skapade ett imperium i Stockholm. Han byggde lyxhus. Oscar stammar från tvättäkta överklass och är kammad med fläskkotlett, så kallad backslick.
Kanske var det därför alla hyste sådant förtroende för honom. Till och med hans okunskap var bra eftersom det var en överklassig okunskap:
– Att inte ha en utbildning, att inte ha erfarenhet, kan ibland vara en fördel, sa han i en intervju 2016.
Snart syntes skylten för Oscar Properties lite överallt i huvudstaden, aktien for upp i skyn och Oscar gifte sig med en italiensk moderedaktör. Bröllopet på Capri varade i dagarna fyra med influgna operasångare från Milano, disko på ett chartrat fartyg ute på havet och så vidare.
Det var stilenligt.
Lika stilenligt som slutet: läckage och fuktskador i kök och badrum, avföring som rinner ner i bjälklaget på grund av felaktigt monterade toalettstolar, en hiss som faller fritt, affärstvister och anklagelser om bedrägeri, berättar Dagens Industri i ett stort reportage.
Aktien värderades som mest till 746 kronor. Förra veckan var den nere i 31 öre och Oscar Properties begärdes i konkurs.
Det är som vanligt.
Nu hotar ett gäng miljardärer att flytta utomlands. Får de inte betala den skatt de själva bestämmer så lämnar de landet. Utan deras utomordentliga begåvning får vi andra äta barkbröd, är den underliggande varningen.
Conni Jonsson, ordförande i Wallenbergarnas riskkapitalbolag EQT, funderar på att lokalisera bolaget till England eller Schweiz, rapporterar Svenska Dagbladet.
Skatteverket säger att han personligen betalade 123 miljoner kronor för lite i skatt 2021. De pengarna ska han betala in till det allmänna. Plus 49 miljoner i straffavgift.
Sammanlagt upptaxerades 67 riskkapitalister i olika bolag med 1,6 miljarder kronor. De har ägnat stor möda åt att flytta pengar till andra länder och sedan ge dem till sig själva i utdelning så att de slipper betala vanlig inkomstskatt.
Skatteverkets experter har sedan 2007 ägnat 30 000 arbetsdagar åt att granska riskkapitalisternas privatekonomiska konstruktioner. Under dessa år har de betalat sju miljarder kronor för lite i skatt, pengar som domstolar bestämt att de ska betala.
Om Skatteverket ägnat 30 000 arbetsdagar åt att reda ut transaktioner hit och dit i världen – hur många arbetsdagar har då riskkapitalisterna och deras rådgivare ägnat åt att försöka slippa skatt?
Svenska företagsledare kan omöjligt finna motivation att gå till jobbet om de bara ska få en enkel lön. En miljon kronor i månaden. Eller två.
Det smärtar för mycket att betala skatt. Därför ägnar de en stor del av sin tid att söka kryphål som lagstiftarna inte tänkt på.
Minns ni direktörerna som körde Skandia i botten? Vd:n Lars-Eric Petersson. Personalchefen Ola Ramstedt. Finansdirektören Ulf Spång.
Skandia var Sveriges äldsta börsbolag. Dess ledning ägnade på 1990-talet oerhörd möda åt att konstruera bonussystem åt sig själva: ”Sharetracker”, ”Wealthbuilder”.
Skandia betalade ut nästan två miljarder kronor i bonus till cirka 80 chefer.
De mest gynnade ägnade också ansenlig tid åt att lyxrenovera och inreda sina egna tjänstebostäder för bolagets pengar.
När girigheten och slöseriet avslöjades gick bolaget under och splittrades i olika delar.
Styrelseordförande i Skandia var förresten Lars Ramqvist, som var chef för Ericsson. Han var med och genomdrev att Ericsson skulle flytta sitt huvudkontor till London eftersom han var missnöjd med svenska skatter.
Flytten blev ett dyrt fiasko för Ericssons aktieägare och snart var kontoret hemma i Sverige igen.
Det enda som överraskar med kejsargalna kapitalister och direktörer är att de aldrig överraskar.
Alltid samma bombasmer, alltid samma förvåning när det kraschar. Oscar Engelbert är bedövande ordinär, ännu en av alla dessa män som blossar upp och för en stund agerar som vore de världsalltets härskare.
Ovanlig är han bara i ett avseende. Han lämnar något efter sig. Husen står ändå kvar när flosklerna förflyktigats i vårluften.
Förhoppningsvis på stadig grund.