Barnen kan inget och mår skit, men vems fel är det?
Publicerad 2023-04-23
Jag ber honom, en vanlig tonåring, skriva sin adress på ett papper. Han tittar nervöst på mig och lyfter ovant pennan, tvekar och behöver ta sats. Rutan som ska fyllas med formalia är ett eldprov.
Resultatet påminner om de mångtusenåriga lertavlorna på något medelhavsmuseum, den för oss lekmän otydbara röran av streck som skyltarna lovar är exempel på ett avancerat skriftspråk. Jag kisar mot pappret mellan oss, han med. Vi vet båda att det inte är ett tecken på högkultur vi har framför oss, utan att strecken, svart på vitt, tvärtom visar en tillbakagång.
Att svenska barn inte längre lär sig skriva är omtalat, senast av Paulina Neuding i SvD, och här skiljer sig Sverige från andra europeiska länder. Men det är inte bara skrivstilsdrillandet eller den där självklara kontakten mellan hand och hjärna som är borta. De kan ju, som bekant, inte heller läsa. En tredjedel av pojkar som går ut grundskolan saknar det som kallas funktionell läsförståelse – de skulle alltså inte fatta den här meningen ens om de försökte.
Neuding frågar sig förstås: vad fan har de stackars barnens föräldrar haft för sig, egentligen?
Nä, det gör hon inte. Och ingen annan heller, verkar det som. De svenska barnen mår skit och kan inget, och problemet är allas utom deras vårdnadshavares.
Lösningen är som alltid att göra om skolan, byta tillbaka från iPads till blyertspennor. Visst, bra, absolut. Jag hör liknande röster om hur kommunerna borde bota den ökande barnfetman med fler timmar påtvingad skolgympa, och hur enskilda lärare ska försöka kompensera för vad Pornhub gjort med högstadiekillarnas människosyn och hur Tiktok påverkar tonårsflickors känsla av mening och sammanhang.
Samma sätt att prata har man om de rekordlånga BUP-köerna. Föräldrautbildning hör till de vanliga behandlingarna i barnpsykiatrin, och familjeterapi är en av få saker som till och med stoppar suicidala barn från att ta sina liv. Men frågan kring väntetiderna på psykiatrisk behandling av barn och unga är inte vad som egentligen hänt i svenska familjer, varför så många uppenbarligen fungerar så dåligt, utan bara hur fler utomstående ska hjälpa dem.
Om man frågade tonåringens föräldrar om sonens forntida handstil, hur hade de förklarat att han inte fått de basic kunskaper som var självklara för deras egen generation? Jag vet, för jag stöter på sådana föräldrar hela tiden. De skakar på huvudet, “de vill inte”, säger de. “De vill hellre spela”, förklarar de maktlöst, som att de inte var de som köpte datorn, “de är inte intresserade”, “de har ingen ork”. De nämner inte att orsaken till tröttheten är att alla rutiner fallit bakom en stängd dörr, som de ansvariga vuxna hela tiden haft makten att öppna.
När barn kunde skriva och läsa, när de till och med visste namnet på några av träden utanför fönstret, så var varken läsande eller utomhusvistelse något som man framförallt höll på med på schemalagd tid. Men det är orättvist att jämföra med förr, förstås. Nu finns värre konkurrenter om barnens uppmärksamhet än då, kraven är högre på föräldrarnas motståndskraft. Ett förslag är att inte ge upp.