Anitra slår inte ett vårdbiträde

Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Första maj inträdde i vackert väder. Och vi som skulle gå ut på gatorna och hylla vår frihet slapp göra det i ösregn.

Vi måste erkänna att det finns en del att demonstrera mot.

I ett land som vårt med god ekonomi och på det stora hela likställdhet är det ofattbart att det alltjämt finns stor arbetslöshet, i synnerhet bland ungdomar.

Något annat, som måste ändras på, är de enorma skillnaderna mellan hög- och låglönegrupper. Människor inom vårdsektorn är fortfarande skandalöst underbetalda.

Vi vet ju alla, hur nödvändigt deras arbete är för att samhället ska fungera. Låglönegrupper i Sverige måste känna kolossal bitterhet, när de vet, vilka strålande löner, pensioner och avgångsvederlag som beviljas vissa politiker och näringslivets toppar.

Jämför en fattig pensionär, som hela sitt liv har haft ett hårt kroppsarbete, med det statsägda systembolagets vd och statsministerns fru Anitra Steen.

Skillnaden är minst sagt oanständig.

Den kan inte försvaras med att Anitra Steens arbete är så mycket mer krävande och ansvarsfullt än den arbetsinsats som ett vårdbiträde eller en förskollärare utför.

Här kan också nämnas att systembolagets högsta chef kan dra sig tillbaka till ett litet gods, med vårdbiträdet och förskolläraren kanske kan hoppas på en plats på ett äldreboende, där kommunen inte har råd att anställa tillräckligt med personal för att ge de gamla en acceptabel livskvalitet.

En gång om året har vi i alla fall möjlighet att förena oss i gemensam protest mot kapitalismen.

Det är en härlig känsla att gå där i tåget med kampglada kamrater och fladdrande fanor.

Ofta är det en riktig folkfest, som också små barn deltar i.

Barnen i lagom storlek sitter på pappas axlar, så är det nu och så var det på den tiden, då jag hade mina barn med mig.

När mina barn blev äldre, gick de i tåget med sin jämnåriga.

En gång fick de skämmas för sin mamma.

De stirrade förskräckta på mig och utbrast: "Men, morsan, hur ser du ut!?"

Jag kom i en ny läcker vårdräkt och högklackade skor.

Mina söner och jag delade inte uppfattningen att man borde klä sig i farfarströja från arbetarboden, mahjong-mönstrade mjukisbyxor och Palestina-sjal vid sådana tillfällen.

Jag ansåg att politisk tillhörighet inte sitter i kläderna.

Det var då det, nu är nog klädvalet mer individuellt.

Budskapet vi vill föra fram med demonstrationen är trots allt det viktigaste, så låt oss hoppas att detta års första majprotester är det steg på vägen mot nödvändiga förändringar, som, inom en inte för lång framtid, resulterar i bättre villkor för de sämre lottade i samhället.

Vi får aldrig förtröttas att höja våra röster och uppmana till fortsatt kamp.

Kerstin Thorvall