Måste vi överdosera i medie- konkurrensen?
Uppdaterad 2011-03-08 | Publicerad 2004-01-13
Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.
Han styrdes av Jesus röst. Fast jag undrar mer över vems röst som avgör att vi som tv-tittare, medborgare, sörjande, svenskar och människor ska behöva se det blodiga mordvapnet i närbild över hela tv-skärmen.
Det handlar inte om att jag är särskilt känslig för varken blod eller våld, men i går kändes det faktiskt för mycket när Aktuellt först visade morakniven och därefter en helt bisarr illustration som redovisade hur varje enskilt knivhugg trängt in i den stackars Anna Lindhs kropp. Det såg ut som ett styckningsschema. Det var vedervärdigt, och faktiskt helt onödigt.
Oavvisligt allmänintresse, kanske? Det brukar ju vara den journalistiska patentförklaringen när en redaktionell publicering ifrågasätts. I så fall tillhör inte jag allmänheten. I mitt intresse ligger inte att se den autentiska kniven som mördade en tvåbarnsmor och ändade en lysande politisk karriär. Det räcker att jag vet att hon blev knivmördad. Antalet hugg och knivens utseende, blodfläckarnas placering, är inte viktigt för mig eller någon annan som inte tillhör polisens spaningsenhet eller arbetar på DNA-labbet i Birmingham.
Det var som om en fördämning släppte när rättegången började. Plötsligt var det fritt fram. Minsta lilla detalj kunde och skulle redovisas. Han högg så besinningslöst hårt att kniven trängde rakt igenom hennes arm. Tack, men nej tack - den upplysningen hade jag kunnat klara mig utan.
Måste vi överdosera? Är det (den normalt sunda) konkurrensen mellan medierna som leder till exponering av dessa närgångna och i mitt tycke onödiga detaljer? Eller är det något värre, en avtrubbad nations fascination inför våldets roll i vardagens lunk. Snackar vi underhållning, rentav?
Vet ej. Vet bara att jag personligen är cirka tiotusen gånger mer intresserad av varför den här människohalvan inte kunde bli omhändertagen, avväpnad och behandlad innan han lyckades genomföra sitt dåd. En diskussion om psykvårdens möjligheter, både medicinska och resursmässiga, skulle kännas betydligt värdigare än kamerans kvardröjande vid det blodiga vapnet. Den kanske kommer, och den kanske också kommer att upplevas lika påträngande och tjatig, men just nu är jag trött på kniven.
Kanske är jag bara blasé och ointresserad av min samtid (men det tror jag inte). Den mångsidiga trycksvärtan är i vart fall helt bortkastad vad mig anbelangar. Jag har inte läst en hel artikel i dramat sedan i september och kommer knappast att göra det under den kommande veckan heller.
Anna Lindh blev knivmördad av en kille som heter något slaviskt. Det är i princip allt jag behöver veta om själva den hemska händelsen. Dess historiska och politiska betydelse överskuggar modus operandi. Och finge jag önska skulle det sitta fint med några nya politiker som kan engagera sig i frågor om den europeiska framtiden och Sveriges roll i världspolitiken, samt ett stycke fungerande psykiatrireform som gör att det dröjer innan nästa morakniv fyller tv-rutan. Tack på förhand.