Glöm schlagerfinalen den blir aldrig av
Uppdaterad 2011-03-08 | Publicerad 2004-03-23
Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.
Ser ni mig? Om inte kan det bero på att jag sitter på mina höga hästar och blickar ut över ett egendomligt land där halva befolkningen nyligen ägnat drygt åtta miljoner mantimmar åt en sjungtävling som i resten av världen betraktas som en regelrätt kvasihändelse.
Melodifestivalen. Ärligt talat. Svenskar. Skärp er. Det vore ju för fasen förnedrande om vår nationella förkärlek för detta spexprogram skulle komma till kännedom utanför landets gränser. Dom skulle till exempel kunna få för sig att vi inte är riktigt kloka. Eller att vi är så nedsupet självmordsbenägna att vi förlorat livsgnistan och bara ligger som knarkare i tv-soffan och överdoserar schlager, i ren apati.
Ja, ni vet ju hur den utländska schablonbilden av svenskarna ser ut.
Duktiga, självgoda men utan livsglädje. Med undantag för lördagen den 20 mars 2004, då vi gick man i huse för att se finalen i melodifestivalen. Då var vi glada, och glömde för en kväll allt elände runtomkring oss. Nu dröjer det till barnprogrammet på julafton innan vi får uppleva en liknande folklig förbrödning.
4,1 miljoner tittare. Ett halvt land i trans framför tv:n. Man undrar hur Sverige såg ut på satellitbild från rymden i lördags?
Därefter undrar man varför. Vilka krafter är det som lockar 4,1 miljoner svenskar att viga en lördagskväll i vårdagjämningen för att se på melodifestivalen? Alltså, inte det där vanliga tjafset om hur musikindustrin & Bert & kvällspressen piskar upp en kollektiv fixering för att tjäna massor av pengar - utan vilka inre känslor i oss är det som melodifestivalen sätter i svallning?
Osäkerhet, kärlek, identifikation, avund, spänning, gemenskap, glädje, tävlingsinstinkt, fantasibrist eller bara den storsvenska önskan att få logga ut från verkligheten, koppla av och bli underhållen efter en hård och hederlig arbetsvecka? Eller är det vår djupt kända kärlek till musiken som drar oss till tv:n likt malen till ljuset?
Det finns antagligen näs-tan lika många skäl som det finns tittare. Även om jag inte direkt skulle springa från bussen för att hinna hem i tid tycker jag att det är helt okej tv-underhållning, men undrar ändå över de hejdlösa proportionerna.
Jaja, nu är det i alla fall slut. Då kanske vi kan gå vidare med våra liv, och ni kan redan nu skriva in något roligare i almanackan lördagen 15 maj.
Någon Eurovision Song Contest blir det nämligen inte frågan om. Det kommer inte att vara politiskt möjligt, i det muslimska Turkiet och med Israel som tävlande.
För det hjälper inte att scendesignen i Istanbul enligt EBU:s hemsida "frammanar bilder av sagorna från Tusen och en natt, med tolerans, ett fredligt multikulturellt samhälle, respekt och glädje som kärnvärden", att barnen sjöng Imagine då den nya logotypen avtäcktes eller ens att scenen är utformad som bönerummet i en moské. Det kommer inte att bli någon Eurovision Song Contest i år. Glöm det.