Jag flyttade till Berlin – och fann ett slags Paris
Vi var unga och vi var vackra, skrev Slas.
Jag återkommer alltid dit, till författaren Stig Claessons skildringar av femtiotalets bohemliv i Paris.
Där dagarna började med en öl hos Federico på Bar Nesle och slutade femton timmar senare tillsammans med ett glas och någon av de danska sjuksköterskorna på Bar Monaco. Och sedan började det om igen.
Tidigare har jag alltid tänkt:
När hann de skriva?
Författaryrket är visserligen ett arbete som kan utföras i långkalsongerna, men det måste likväl utföras.
Nu tänker jag mest på deras magar.
Jag sitter i Berlin i mina långkalsonger och äter filmjölk. En i övrigt trevlig apotekare glömde nämna att en viss sorts värktabletter innehåller napalm. Efter en tredubbel dos mot en förkylning har jag lyckats få magsår.
Jag kan inte röka och inte dricka, men jag kan promenera en liten stund varje kväll.
Att som nyinflyttad promenera genom Berlin kvällstid är lite som att en nykter kväll möta en förtjusande, berusad kvinna: du förbannar ditt öde, din nykterhet, du vill dansa men du vågar inte, du är trist och trött och du känner svettlukten i lokalen.
Med den skillnaden att jag ingen kvinna möter.
Jag bara går. Och läser, förstås.
Jag har flera gånger rest till Paris men jag har aldrig funnit det Paris som Slas skrev om.
Om man inte räknar några få kvadratmeter, en och annan lösryckt illusion.
Tyskland har alltid gett helt andra bilder: ridstövlar och marschmusik, judeutrotning och böjda verb.
Men nu känns det lite som att jag har flyttat till Berlin och funnit ett slags Paris.
Jag bor i Kreuzberg. Det är en fascinerande stadsdel. Ingen annanstans i Europa finner du fler outgivna poeter. Det spelar ingen roll vem du stannar på gatan; alla bär på skrivblock och minst en klagolåt gällande trångsyntheten bland hemlandets förläggare. Och varenda en har en öl i näven. Oavsett tid på dagen.
Men Kreuzberg är inte bara konstnärernas stadsdel, det är också revolutionärernas, det var här husockupanterna slog in rutorna i början av sjuttiotalet.
År tjugohundraåtta känns det mer som att bo mitt i revolutionens efterfest.
Men som med alla ord, som med alla spritromanser och alla revolutioner, det finns en verklighet bakom, det finns en mörkare sida.
Jag vet inte hur många av bohemerna i femtiotalets Paris som söp ihjäl sig. Och jag antar att resten fick magsår. Ty inför magsyran är vi alla lika.
Även poeter, tids nog.