Subkulturerna är mer konservativa än ”fåren”
Det blev stor dramatik i Trosa när 15-årige Zeb Pantzare inte fick vara med på klassfotograferingen. Varför? Jo, han har valt att ha corpsepaint, alltså att sminka och klä sig som ett lik: vit i ansiktet, svarta ögonhålor och läppar, långt stripigt hår och helt klädd i svart (vilket inte är särskilt likt något lik jag sett).
Skolfotografen förklarade reglerna: man fick inte klä ut sig och Zeb såg onekligen utklädd ut. Zeb kände sig kränkt. Detta var inte hans maskeraddräkt! Detta var hans stil! Lokaltidningen kontaktades och häromveckan kunde man även läsa om den kränkte likhärmaren i rikspressen.
Förr skulle man ha bett den unge mannen att torka tårarna och bita ihop. Har man valt en klädstil som inte går hem överallt får man stå sitt kast. Men en titt in i bloggosfären visar att tiderna förändras. Zeb hyllas som en hjälte, någon som själv har valt sin stil och modigt står upp för sina ideal i en inkrökt värld. Vilka ideal? Och har han verkligen valt själv? Om en ung tjej väljer att ha sjal ses det som tvång och kulturell pålaga. Är inte också Zeb en produkt av sin kultur när han tror att extrem är lika med unik?
Vore Zeb min son hade jag inte tolererat att han såg ut som något som återvänt från Jurtjyrkogården. Ett kok stryk skulle hjälpa föga, men väl indragen månadspeng, utegångs- och tv-spelsförbud. Om jag av missriktad välvilja inte ställer krav på mina barn och avstår från att bjuda motstånd så föraktar jag både dem och mig själv. Mammor och pappor vars barn klär sig utmanande utövar ett slappt föräldraansvar.
Det är inne att vara subkulturkramare. Motto: Ju mer extrem desto gulligare. Man skanderar ”ner med normerna” utan att reflektera över att normlöshet också är en norm. Svenska folket tror sig vara toleranta för att de låter ungarna spöka ut sig – i dubbel bemärkelse – men toleransen når bara ytan. Se gärna ut som något katten släpat in, men uttryck din åsikt och jag sablar ner den om den inte på pricken överensstämmer med min …
Zebs och andras provokativa klädstilar är ett sätt att revoltera och söka gränser. Att då mötas med totalacceptans måste vara betydligt mer förnedrande än att inte få vara med på klassfotot. När en bloggande medelålders kvinna tycker att Zeb är ”fin” och ”söt” möjliggör hon knappast hans revolt. Är inte detta mjuka förtryck den värsta formen av förtryck?
Man utgår ifrån att människor som medvetet valt ett ”normavvikande utseende” inte klarar av att bli ifrågasatta. Det borde vara tvärtom: den som vågar se iögonfallande ut måste också våga få sin stil synad i sömmarna.
Det är inte många år sedan jag hade illrött hår att reta tanter med och hängde med hårdrockare, anarkopunkare, gothfolk, veganer, straight edgare, raggare, bikers, swingers, nyfascister, supertatuerade och gud vet allt. Slutsats: Den subkulturella friheten är en chimär. Alla de här grupperna är mer rigida och konservativa än den stora ”fårskocken”. Det är regler, regler, regler och följer du inte varenda kläd- och etikettkod stämplas du som ogenuin och blir inte accepterad.
Man ingår i en subkultur för att man har en tunn identitet som behöver fyllas på utifrån. Inget ont i det. Oftast går det över. Men att se den breda massan böja nacke för de “alternativa” och kokettera med sin ytliga låtsastolerans, sänder kalla kårar. Vem föraktar vem? Vem är egentligen trångsynt?
Efter Zebs utspel i medierna bestämdes att klassfotot skulle tas om, med honom närvarande och iförd kadaverkostymen. En seger för alla icke likriktade? Nej, för lismandet och den till tolerans maskerade osäkerheten.