Vi svenskar skulle aldrig bli smygrasister - men det blev vi
Jag hörde på radion om en kvinna av romerfolket som ständigt känner sig iakttagen när hon är ute och handlar. Det var ännu värre förr när kvinnorna i familjen hade de traditionella kjolarna. Men som sagt också nu. Rasismen i Sverige ligger ofta på smygtittarnivå.
Jag minns när de hette zigenare och vi bodde där uppe i norr och hur de vuxna såg ut på munnen när de talade om dem. Tattare var en annan grupp vi också skulle akta oss för.
I slutet av 60-talet hade vi två unga sydafrikanska vänner, Omar och Arshuf, som liftade i Sverige ett par sommarveckor och bodde ett tag hos oss. I Sydafrika fanns inom apartheid tre grupper: white, black och coloured. Som indier tillhörde de tredje gruppen. Men fick ändå passa sig för vilka bänkar de satte sig på.
Ändå tyckte de att det var svårare att vara mörkhyad i London, där de studerade juridik. Rasismen var mycket mer försåtlig. Hemma visste de reglerna. Här tillhörde de den stora grupp färgade som tillhört brittiska imperiet. De hade rätt att bo och studera där. De fick sitta var de ville i en buss och gå på vilka pubar de ville. Nåja. Men nästan. Här fanns inga skyltar "for white only". När Omar ringde om ett hyresrum med kokmöjligheter blev han älskvärt bemött i telefonen och var välkommen att komma och titta på rummet. Man gjorde upp om en tid. Men när värdinnan öppnade dörren och såg hur mörk den tilltänkte hyresgästen var, så var rummet plötsligt redan uthyrt. I själva verket hade det funnits en spekulant före Omar och han hade ju förtur.
Sånt, menade de, gjorde det mera problematiskt att vara färgad i London. Hemma i Sverige var vi då för tiden mycket självbelåtna i dessa frågor och fördömde andra europeiska länder där gästarbetarna från andra kulturer särbehandlades. På 60-talet i Stockholm var det mycket ovanligt att möta människor med mörk hudfärg och konstiga namn. De svarta vi såg i vimlet var musiker eller lärare i jazzbalett.
I min barndom hade man inte sett en levande neger. De fanns bara på bio. Den invandrade arbetskraften var ljushyad som vi. Sen hände mycket ute i världen. Kuppen i Chile. Inbördeskrig i Afrika. Och hit kom människor med klart osvenska utseenden. Många hade kvalificerade utbildningar men kallades aldrig till anställningsintervju på grund av konstigt namn och bruten svenska.
En ung afrikansk vän fick jobb inom äldrevården där han strax gjorde sig oumbärlig genom sitt kärleksfulla sätt mot de gamla. Han bodde länge i korridor, eget rum, men delade kök och toalettutrymmen. Han blev fast anställd och började söka efter en egen liten lägenhet. Hans svenska var inte perfekt, men bra nog och i telefonen kunde man inte se hans hudfärg. Jag vet inte hur många lägenheter han tittade på och där värden vid närmare eftertanke insåg att just den här lägenheten faktiskt fick en ny hyresgäst bara häromdan. Till slut i en extremt avlägsen förort blev han äntligen accepterad.
Min vän tycker om att gå på någon musikpub ibland. Jag vet inte hur många gånger han blivit nobbad. Tyvärr. Fullt. Men om han stämt träff med svensk flicka, känd av killen i porten, och glatt vinkar till sin vän då är det plötsligt inte fullt längre. Sådant händer i Stockholm in på 2000-talet.
Inte överallt förstås men det är ett lotteri varje gång. Han är snyggt klädd, talar hygglig svenska. Men mörkhyad.
Det är som för Omar och hans bror i London för länge sen och vi svenskar skulle aldrig bli smygrasister på det viset.
Vi blev det. Många invandrare byter namn för att inte bli bortsållade genast i telefonen. Och ute i djupa landsorten placerar man flyktingförläggningar som skapar oro både inne och utanför förläggningen. Nej, vi har ingenting att yvas över i denna angelägenhet. Tvärtom.