En svensk diktator bär cykelklämmor
Uppdaterad 2011-03-08 | Publicerad 2002-06-09
Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.
Cykelklämmor. Ni vet, de ser till att byxbenen inte fastnar i kedjan. För gör de det blir det stopp och man står på huvudet och sedan, när man är glad att man klarat skallen, ser man de där fransiga små hålen i byxan. Sådana som inte kan lagas, bara stoppas, och ingen vet hur man stoppar snyggt längre. Och oljan.
Cykelklämmor. En praktisk sak, alltså. Rationell. Och förebyggande.
Det var Hitler som fick mig att tänka på cykelklämmor. Inte för att jag vet om han cyklade värst mycket. Jag tror inte det. Stalin brukade nog inte heller ta en repa med hojen på Röda torget. De hade annat fuffens för sig.
Men Hitler fick mig i alla fall att tänka på cykelklämmor. Eller mer precist: hans lilla löjliga mustasch väckte tanken.
Det verkar som om varje diktator har en alldeles egen signatur. Ett varumärke, skulle man kunna säga. För Hitler är det den där mustaschen. Stalin hade sin yvigare variant. För Mussolini måste det vara den enorma flinten, stor som kupolen i Peterskyrkan.
Pinochet hade sina solbrillor. Han tyckte väl det såg tufft ut.
Så har man buketten av afrikanska diktatorer med leopardskinnsmössor, vita näsdukar i handen som Louis Armstrong, eller ihjälslagna skolpojkar i frysen för senare konsumtion (det var den förtjusande kejsar Bokassa som bevisade att det inte alltid är bra att älska barn).
Man kan gå igenom dem. Allihop har något varumärke. En del flera. Och förr eller senare börjar man undra vad en svensk diktator skulle välja för varumärke.
Och så kommer man på det: cykelklämmor.
Att hålla på som Hitler, Stalin, Mussolini eller Bokassa skulle aldrig funka i Sverige. Det är för mycket show.
Den svenska diktaturen skulle hämtas ur den svenska myllan. Den skulle vara praktisk och rationell. Ha ett lågmält undervisande tonfall. Den skulle vilja oss så väl. Mer väl än vi själva vill oss, eftersom vi inte klarar att avgöra vad som är bra för oss.
Den svenska diktatorn skulle nog komma från folkhälsoinstitutet, eller kanske DN:s ledarsida, eller något annat tillhåll för auktoritär liberalism.
Han skulle cykla från sin fiberrika frukost till sin ergonomiskt korrekta kontorsstol, med minst fem hjul. Med hjälm förstås, men inte av militär typ.
Han skulle ha beiga gabardinbyxor, inte uniform. Inga välputsade läderstövlar, utan rejäla promenadskor med rum för tårna att vifta i.
Och naturligtvis skulle han ha cykelklämmor. Det är praktiskt. Rationellt. Förebyggande. Precis så som den svenska diktaturen skulle vara.
Mustascher kan vi garva åt. Men cykelklämmor borde göra varje svensk misstänksam.