Skåpmannen ger mening åt den tegelfärgade röran

Det är stambyte här hemma.

Och för dig som inget vet, så kan jag berätta att det ­betyder att man river ner väggar, bryter upp tak och att man borrar sig igenom tegel, cement, bjälkar och golv och att ett genomskinligt rosa damm lägger sig som en solkig solnedgång över väggar, golv, soffor, ­tavlor, sängar och bord.

Ett damm som färgar ­dina vita gardiner till något slumfärgat och tegelaktigt.

Plast, kanske du tänker.­ Varför plastar inte den där dumma människan in allt? Det har jag gjort, men det hjälper inte. För allas ­information: Plast biter inte på osynligt damm.

Att byta rörstammar ­betyder också att du ­inte har ­något vatten. Du har ­inte längre något vatten som porlar, skvätter, skvalar, rinner, sköljer och gör rent. Tvättmaskin och diskmaskin står tysta och du kan varken duscha eller bada. Och kanske det mest skräckinjagande: en dag upptäcker du att toaletten står som en värdelös installation mitt på hallgolvet.

Någon hade bara ryckt loss den och ställt den där.

Och du hittar inte längre ­någonting. När jag till exempel rensade ut badrummet så öste jag ner allt skönhetskladd i … åtta Ica-kassar och var farligt nära att gå rakt in i minnesförlusten:

Var är läppstiftet?

Var är deodoranten?

Och i vilken jävla påse la jag pincetten?

Men enligt kärlekens ­lagar så ska det ju alltid finnas något slags ljus i mörkret.

Det gäller bara att se det, att urskilja det.

Det har jag gjort.

Strax före klockan ­åtta på morgonen brukar det ringa på ytterdörren. ­Ibland är det en, ibland är de två, ­ibland kan de vara fyra. Det är snickare, rörmokare, hantlangare, arbetsledare. De rör sig effektivt och de bänder, borrar, lyser, skyfflar och mäter. De klättrar, kryper och ligger på rygg.

Ibland kan de stå i grupper och stirra på en enda fläck.

”Vad gör ni?”

”Vi letar rör.”

Och en gång när jag satt på min köksstol, såg jag en halv man ligga i ett köksskåp.

Bara hans ben stack ut.

”Vad gör du?”

Från skåpet: ”Jag letar rör.”

Och det är nu som miraklet inträffar. Och jag tycker att hela den tegelfärgade röran får något slags ­meningsfullt skimmer över sig, när jag hör skåpmannen fortsätta: ”Du har ­bara varit en rostig flaga från en total översvämning”.

Följ ämnen i artikeln