Ridån har gått ner för Teater Breivik
Massmördaren har njutit av uppmärksamheten.
I en vecka har han leende fått bre ut sig om mystiska tempelriddare och sitt enmanskrig mot det han kallar multikulturalismen.
Men i går var det slut på Teater Breivik.
Och när strålkastarna slocknar, blir det väldigt mörkt.
Dag sju ska ägnas åt bombdådet i Oslo.
”Fiaskot”, som Anders Behring Breivik har kallat det.
Han ville ju döda många fler än de åtta personer som omkom i explosionen, helst hela regeringen inklusive statsminister Stoltenberg, och dessutom gärna se byggnaderna rasa ihop som korthus. Det skulle varit ”best case scenario”, med Breiviks ord.
Idéer som ter sig ännu mer vansinniga när man hör obducenten berätta om de hundratals bortslitna kroppsdelar som grävdes fram i kaoset i regeringskvarteret efter smällen.
På bildskärmarna inne i rättssalen visas anatomiska teckningar på kroppar och kliniska beskrivningar av dödsorsaker.
En man född 1979, som egentligen hade semester den där julidagen, men bara åkte förbi arbetet för att lämna lite papper. Tjejen som sommarjobbade i receptionen.
Någon av de anhöriga kryper gråtande ihop på sin stol medan obducenten pratar med entonig röst.
Jag stirrar ner i mina papper och ser till min fasa att jag antecknar vidriga detaljer, ord som ”totalt söndersprängd” och ”bruten nacke”.
Om den första rättegångsveckan var absurd, en cirkus som någon uttryckte det, så var detta dagen då det kyliga förnuftet trädde in i rättssalen.
Kriminaltekniker, bombexperter och rutinerade poliskonstaplar avlöste varandra i vittnesbåset. Sakliga redogörelser för allt från de kemiska ingredienserna i en startladdning till detonationshastigheter, följdes av bilder på ödelagda fikarum.
Av någon anledning var det fotot på hur tryckvågen även blåste ner alla löv från träden på gatan utanför, som fastnade på min näthinna. Grenarna som spretade nakna mot skyn.
Men också Oslopolisens Thor Langli, som berättade om räddningsinsatsen – och om hur de förbipasserande försökte hjälpa sina skadade medmänniskor.
Det var en hyllning till det empatiska, kärleksfulla samhälle som terrorister vill krossa.
Och Breivik?
Domaren Wenche Elizabeth Arntzen avslog på förmiddagen NRK:s begäran att få tv-sända hans ansiktsuttryck under de olika vittnesmålen. Jag kan säga att ingen missade något.
Breivik tog i går på sig ett stenansikte, helt tomt på känslor och reaktioner.
Det var första dagen han inte fick en syl i vädret, inte fick sprida sin hatpropaganda, inte ens blev tilltalad med namn. Hans korta stund i rampljuset – den han suktade efter – är över. För Breivik är det nu bara mörker som återstår.