Fast fashion-industrin producerar inte kläder
Som alla viktiga saker i livet så har även klimatet till slut blivit en fråga om killarna mot tjejerna. Och jag har valt sida – förlåt, systrar.
I åratal har kvinnorna kollektivt klättrat upp på höga miljöhästar, hittat på ett moraliskt övertag och använt det skoningslöst. De har skrattat åt gubbarna som äter rött kött som att potensen hängde på det, fnissat åt dem som tror man får höfter av baljväxter. De har klubbat igenom feministisk snöröjning och himlat med ögonen åt alla farbröder som sitter ensamma i sina fina bilar för att bevara självbilden, hellre än packas ihop med deras våta täckjackor på bussen. ”De kan inte ta till sig forskning”, har de elaka tjejerna sagt, okänsliga för det mänskliga i männens val.
Men nu! Killar, ni har en lucka. Ett tillfälle att slå tillbaks, äntligen. Öppna den där hallgarderoben och lyft upp en aldrig använd sandal med klack, och fnissa. När skulle du ta på dig den här, stumpan? När du blev prinsessa av Monaco?
Samla grabbarna och vräk ut hennes garderob på sovrumsgolvet. Hahaha! Kolla! Hon trodde hon skulle bli lyckligare av ytterligare en stretchig trasa från Asos. Hon inbillade sig att hennes lår skulle se ut som Sheins ai-modeller i den där klänningen! Lilla, söta spån, kan inte hålla sig när hon ligger ensam med telefonen på kvällarna. Hon inbillar sig att lavendellila är det som kommer ge henne en befordran eller iallafall lite fler likes, eller till slut göra henne bekväm i baddräkt.
För medan kött iallafall är gott och åka bil är objektivt trevligt så är kvinnornas synder mer psykologiskt intrikata, sjukare, kanske. Slutade vi helt att producera kläder nu skulle mänskligheten klara sig i sex generationer, tack vare kvinnors särskilda sorts begär, men det är inte bara det att plaggen inte behövs. Shoppingen som förgiftar floder, torkar ut sjöar och förstör ekosystem är det inte ens säkert att de kvinnliga shopparna själva blir gladare av.
Det fast fashion-industrin producerar är inte kläder, det är bekräftelse och förförelse, identitets- och gruppmarkörer, delar av ett socialt spel kvinnor emellan. Kläderna som förstör planeten fungerar för vissa kvinnor som ett maktmedel, för andra som bara en orsak till ångest och Klarna-skulder.
De som köper alla tröjor som inte passar och accessoarer som inte känns rätt – alla de plagg som sedan dumpas i Västafrika och ruttnar på havsbottnarna – behövde inte något att värma och skyla sig med. De behövde en genväg till ett nytt jag och all den kärlek och uppmärksamhet ett sådant skulle kunna innebära.
Funkar det, ens? Myten är att man kan få vilket jobb som helst om man dyker upp på intervjun i rätt kostym. Jag tror det, de flesta kvinnor har märkt att deras utseende och hur de skulpterar fram det påverkar vad de kommer undan med. Kanske är det därför just kvinnor är sårbara för den sortens marknadsföring, de vet att en ny kappa bidrar till den där alkemiska processen, kanske faktiskt höjer deras värde på marknaden.
Men hade det varit männen som shoppade polyester tills allt på tallriken var kryddat med mikroplaster, hur hade det låtit då? “Jobba med dig själv”, tror jag kvinnorna hade sagt.
Och om det inte räckt: förbjud skiten.