Esterna offer för den ryska livslögnen

Uppdaterad 2011-03-08 | Publicerad 2007-05-08

Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Det finns anledning att vara orolig över den senaste veckans händelser i Moskva och de överdrivna proportioner kontroversen om bronssoldaten ”Aljosjas” placering i Tallinn tilläts ta i Ryssland.

Den nakna fientlighet mot sin forna sovjetiska vasallstat, som Ryssland plötsligt gav uttryck för i sin överdrivna reaktion på de estniska flyttningsbestyren, väcker frågan om vilka revanschistiska stämningar och maktambitioner som måhända pyr i Kreml bakom den uttryckslösa, svårtolkade fysionomi Vladimir Putin uppvisar mot sin omvärld.

Vi ska naturligtvis inte överdriva. Ryssland har knappast intresse att starta en ny era av kallt krig, därtill är landets ekonomi alltför beroende av väst. Men att man inte drar sig för att visa lite muskler om det går, det såg vi i förra veckan, om nu inte det vi såg endast var busfasoner som visar att en försvagad stormakt är lätt kränkt.

Hittills har EU visat moderation i sin reaktion på Rysslands principvidriga beteende mot ett av unionens medlemsländer. Man har markerat vad som gäller, vilka avtal även Ryssland har att rätta sig efter men klokt nog inte blåst till konflikt, måhända till de baltiska medlemsländernas besvikelse.

Med sin ohyfsade framfart vädjar ryssarna naturligtvis inte till omvärldens sympatier. Likväl tror jag att vi alla skulle ha nytta av att försöka förstå den ryska historien, både den lite äldre men framför allt den moderna, om inte annat för att bättre kunna förutse ryska reaktioner.

Det ryska folket – och för all del också makthavarna i Kreml – har under de senaste tjugo åren fått känna på en devalvering av sin internationella status och politiska respektabilitet som få har tvingats uthärda i historien på så kort tid, om man nu inte räknar den svenska socialdemokratin som drabbats av något liknande men som stått oändligt mycket bättre rustad att hantera en sådan kris.

Ryssarna har tvingats omvärdera hela sitt nittonhundratal.

Kommunismen, som skulle lägga

grunden till ett nytt samhälle och en ny människa i en ny värld, visade sig ha erbjudit förtryckets traditioner en ny lögnrepertoar, en ny uppsättning effektiva instrument.

Sakta men säkert har ryssarna tvingats skifta självbild. Inget storslaget från den tid då man politiskt och militärt betraktades som en stormakt finns kvar när ryssarna i dag ser sig i spegeln. Men inte bara det: inget av lyftet i den moraliska övertygelsen att själv förvalta ett ädlare system än alla andra, alla dem som hemföll åt snikenhet och utsugning, finns heller kvar.

Tvärtom, i dag befinner sig de nya generationerna ryssar i ett sällan skådat moraliskt vakuum när de normer föräldragenerationerna trodde på har gått i graven med kommunismen medan marknadsekonomins krav på personligt ansvar ännu inte har internaliserats i de yngres föreställningar om rätt och fel.

Förvisso byggde många av ryssarnas föreställningar om sig själva, sitt land och sitt system på lögn och självbedrägeri. Men på samma sätt som en människa kan gå under av att alltför abrupt berövas sin livslögn kan ett samhälle råka i kris av att snabbt berövas sin.

Till kategorin livslögner hörde dock inte den stolthet ryssarna på senare år allt desperatare tytt sig till: Röda armén gjorde en heroisk insats i kampen mot Nazityskland. Inget folk förlorade så många som ryssarna och ingen seriös historiker förnekar att ryssarna bidrog starkt till att de västallierades offensiv på våren 1944 blev framgångsrik. Sovjetunionens framryckning kostade Hitler enorma mängder resurser.

Jag tycker man kan unna Rysslands folk den lilla gnutta stolthet de fortfarande kan känna på ”Segerns dag”. Jag tycker esterna kunde ha låtit ”Aljosja” vara ifred under det att man bestämt gjort klart för ryssarna i Estland att firandet inte fick gå till överdrift utan måste ske under värdiga former.

Yrsa Stenius

Följ ämnen i artikeln