Jag är vuxen – och mörkrädd
Jag hatar när det är mörkt ute. Avskyr det.
Försöker tända ljus inne, tänka att det är mysigt. Krypa upp under en filt i soffan och allt det där. Men först måste jag dra för gardinerna. Så att ingen kan se mig i nacken.
Jag är mörkrädd och det skäms jag för.
Att små barn är rädda för mörkret är inget konstigt. Att vara rädd för det en inte ser sitter väl i oss, som ett slags försvar gissar jag.
Men det brukar ju växa bort. När tankarna blir mer logiska brukar de kunna förhandla bort en stor del av känslorna. Barn är mörkrädda, men inte vuxna.
Jag googlar mörkrädsla och ser att det finns fler som jag. Läser ”8 tips för att inte vara mörkrädd”.
Det står att en ska tänka positivt, logiskt och att distrahera sig. Att rädslor ofta är irrationella. Tips ges om att spela musik och titta på glada saker på tv. Undvika deckare och kriminalserier.
Jag köper det.
Det är väl på precis samma sätt som att inte berätta spökhistorier för ett litet barn som snart ska sova.
Men problemet är inte att bara vara rädd för det uppdiktade.
Problemet är när rädslan för det verkliga, det som sägs i nyhetsrapporteringen, flyter samman med allt det andra.
För just nu lär vi oss att vara rädda, som för att skyddas. Vi får veta att vi inte ska lyssna på musik när vi går ensamma i mörkret. Vi får lära oss att ha nyckelknippan i handen och larmnumret inknappat på väg hem från tåg/tunnelbana eller buss. Vi vet att vi inte ska ta den korta vägen där ingen brytt sig om att laga gatlyktorna utan istället ta den långa, belysta omvägen.
Många av oss har lärt oss att rädslan för vad som kan hända kommer att begränsa oss. Om det så bara handlar om att ta sig hem från en vän efter att solen gått ner.
Och för en del av oss är det som att den rädslan förvandlats till något konstant, så snart mörkret kommer. Den försvinner inte, trots att dörren är låst och trippelkollad. Vi måste ändå titta under sängen.
Då spelar det ingen roll att säga att rädslan plötsligt blivit ologisk. För den sitter så djupt, där inne.
Det är som att rädslan för att bli ett offer förlamar. Skapar känslan av att höst- och vintermörkret pågår i en evighet.
Jag är vuxen och jag är mörkrädd.
Jag skäms för att säga det, och jag hatar att behöva vara det.
Men jag hoppas att ni ska förstå.