Kalla dig vad du vill, bara du bryr dig
Vi tar det en gång till.
Kvinnor är generellt sett underordnade män. Det är ingen åsikt, det är fakta. Om vi dessutom anser att detta bör ändras, ja då är vi teoretiskt sett feminister hela bunten. Det är nämligen definitionen av termen.
Kanske är det nyhetens behag, att skriva i medvind. Att skriva om kvinnoförtryck under en vecka då exakt alla kräver jämställdhet.
Så har det inte alltid varit. Vi kan gå tio år tillbaka i tiden, då jag studerade genusvetenskap. Det gick knappt en dag utan att någon mansplainade för mig att det inte alls var någon vetenskap, att det var en flumkurs för vänsterextremister och att kvinnor i Sverige inte har något att klaga på.
Vi kan också gå en månad tillbaka. Strax före jul fick alla elever i årskurs två på gymnasiet en bok: ”Alla borde vara feminister” av Chimamanda Ngozi Adichie. Den tunna boken skulle blott bli ett diskussionsunderlag för frågor om jämställdhet.
Likväl darrade fingrarna på de många män som avfärdade utskicket som propaganda. För vad går inte riktigt att avgöra, då alla säger sig vara för jämställdhet.
I själva verket är Adichies åsikter ganska fromma. Allt hon drömmer om är ”en värld med lyckligare män och lyckligare kvinnor som är ärligare mot sig själva”.
Och vem vet? I ljuset av nyheterna om sexövergreppen - som har pågått sedan tidens begynnelse och som nu äntligen uppmärksammas - kanske fler fenomen börjar diskuteras på allvar?
Kanske en sådan sak som löneskillnaderna mellan kvinnor och män. Att svenska män generellt sett tjänar 13,4 procent mer än kvinnor. Det finns tusen bortförklaringar, jag har hört dem alla, men ingen tvivlare jag mött har beskrivit gapet som ett problem.
I stället demoniserar man feminismen, som vore den ondskan snarare än förövarna. Nästan alla mina kvinnliga kollegor som skriver om jämställdhet möts av hat, inte sällan hot om sexuellt våld. Själv slipper jag undan, trots att jag skriver liknande texter.
Men vad lärde jag mig egentligen på den där extremistiska genusvetenskapen? Kursen handlade ytterst lite om att koka män levande. I stället läste vi kvinnohistoria, de berättelser som vi inte fick lära oss i grundskolan och på gymnasiet.
Till exempel att sexuella trakasserier på arbetsplatsen inte förbjöds i Sverige förrän år 1991. Eller att samma år var första gången då kvinnor fick spela VM i fotboll.
Och ja, det är sant. Vi lärde oss också om hur män förtrycks och begränsas i dagens samhälle. Det är också en del av feminismen.
Så nu, en sådan här vecka, när alla diskuterar jämställdhet: låt oss alla bli feminister.
Eller, om ni är så rädda för f-ordet, kalla er strävan efter förändring för vad ni vill, bara ni bryr er.
Annars får vi ta det en gång till.
Boktips 1
Nyligen utkomna ”Gudarna” av Elin Cullhed har inte bara en supertitel. Det är också en av de senaste årens skarpaste svenska ungdomsböcker. Med humor och vemod skriver Cullhed byxorna av patriarkatet och dess bundsförvanter.
Boktips 2
Det sägs att 80-talisterna inte har någon generationsroman. Det stämmer. Vi har två: ”Kalmars jägarinnor” och ”Sund” av Tove Folkesson. Hade huvudpersonen hetat Jack eller Klas – i stället för Eva – kanske fler hade varit eniga om saken.