Hallå, Göran Hägglund – du ÄR etablissemanget
Sakari Pitkänen, av mina första chefer och redaktörer, svarade en gång på en fråga genom att maila över ett Bamsecitat.
”Den som är väldigt stark måste också vara väldigt snäll.” Underförstått: den som har spaltutrymme har makt. Och med makt kommer ansvar.
Kruxet är väl bara att stark sällan känner sig stark. Ta till exempel Göran Hägglund. En regeringsmedlem som har gjort sig till förståsigpåare för ”vanliga människor” som blir förtryckta av samhällets ”etablissemang” och ”överhet”. Nu senast i en debattartikel i DN där Göran Hägglund även citerar Ulf Lundell: ”En och annan som sitter där, på sina höga hästar och vet hur det är.”
Kan inte någon väcka Göran Hägglund och berätta för honom att han sitter i regeringen. Jag menar, hur hamnade han i publiken? Om inte ens Göran Hägglund tänker på sig själv som en del av den makt och det etablissemang som enligt Svenska Akademiens ordlista betyder ”folkskiktet med tryggad eller inflytelserik ställning i samhället”, vem tillhör i så fall etablissemanget? Vem är då så stark, att medborgarna och väljarna kan förvänta sig någon form av ansvarsmedvetenhet?
Men Göran Hägglund, de vanligas företrädare, anser uppenbarligen att de ”vanliga” ska ägna sig åt att plocka fästingar på varandra och gå på loppis, medan han som socialminister bedriver en politik där vi bland annat slopar barns rätt till likvärdig sjukvård.
Eller som Magnus Bard tecknade det: socialminister Hägglund som tittar upp mot Jesus där denne står omgiven av en massa barn, och en pratbubbla där Hägglund säger: ”Vad tror du om privat sjukvård för barn som har det lite bättre ställt?” Och Jesus som svarar: ”Klockrent, Göran.”
”Verklighetens folk”, säger Hägglund. Vad är det? Bortsett från att det luktar härligt mycket ”kulturrevolution” om det hela. (Alla ni med glasögon som talar franska går till höger, som min polare Malin uttryckte det.)
Är det nu man ska gå hem och måla sig ett plakat och hänga om halsen, i väntan på att Göran Hägglund kan peka ut för oss vilka som är ”vanliga” människor och vilka som inte är ”vanliga” människor. Människor, förresten. Som Björn Wiman noterade i veckan: ordet människor används bara en enda gång i Göran Hägglunds långa text. Ordet medborgare förekommer ingenstans. I stället används betydligt snävare begrepp som ”Svenssons”, ”svenskar”, ”vanligt folk” och ”folkflertalet”.
Jag känner igen det. I Danmark har etablerade partier anpassat sig efter Dansk Folkepartis vinnande retorik. Skrivit om sina partiprogram så att begrepp som samhälle nu är utbytt mot ”det danska” och ”danskheten”. Jämlikhet inom danskhetens förutsättningar. Frihet för alla som heter Jensen och Olsen.
Lite häng i fingertopparna och Göran Hägglund goes Anna Anka. Rädslan för att bli bortvald var tydligen så mycket större än rädslan för vem man blir om ställer sig på knä, redo att tillfredsställa första bästa behov.
Och vi glider.
2002 var det helt okontroversiellt att tidningar som Svenska Dagbladet, Expressen och Dagens Nyheter hade ett generellt stopp mot Sverigedemokraternas annonser.
I dag står Aftonbladet ensamt. Så är det Sverigedemokraterna som har förändrats? Är det synen på den kommersiella yttrandefriheten som har förändrats? Eller är det toleransen för Sverigedemokraterna som har förändrats?
Häng på mig ett plakat. Och jag ska bära det stolt.