Jag är curlingförälder - vad är alternativet?
Uppdaterad 2011-03-08 | Publicerad 2004-03-09
Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.
Inte sedan Hylands tid har väl ett begrepp fått lika stort genomslag som detta med curlingföräldrar. Var och varannan människa använder det och pratar om det. Jag är det.
Att vara curlingförälder innebär att man springer på lätta steg och sopar banan för sina barn så att deras liv ska flyta enkelt och friktionsfritt, för att de inte ska krocka med några stora stenar och få ont, för att de ska gå i mål och vinna massor av poäng.
Begreppet lär ha myntats av en dansk psykolog. Alla tycks veta vad det står för - och de flesta tycks värja sig emot det. För ingen vill vara en daltande serviceenhet i ungarnas tjänst. Dessutom är det ju skönt att ta ett glas vin på fredagskvällen medan ungarna lär sig att ta ansvar och egna beslut.
För egen del tänker jag förbli en förälder som gör vad jag kan för att hjälpa mina barn att gå relativt oskadda från barndom till vuxenskap. Om det gör mig till curlingförälder så får jag leva med det. Vad skulle alternativet vara?
Att bli en orienteringsförälder som ger barnen en kompass och släpper ut dem i livets skog för att själva söka sin väg genom törnesnår och träsk?
Eller en fallskärmsförälder som låter barnen falla fritt efter en kortare predikan om vikten av att lära sig av sina egna misstag även om det svider och ger blåmärken?
En optimistförälder som sätter ungarna i havet i en rank liten jolle, visserligen med flytväst men i övrigt lämnade åt elementens krafter och sin egen navigationsförmåga?
En castingförälder som lär barnen vikten av att pricka exakt rätt i alla moment, från rätt dunjacka till rätt kompisar till rätt gymnasieprogram till rätt karriär?
Eller en minigolfförälder som ger ungarna nästan det dom vill ha och behöver, men aldrig i full skala, på riktigt och med hundraprocentigt engagemang?
En hockeyförälder vars barn träder ut i livets gladiatorspel rustad som en krigare med aggressiv attityd och inkapslad i en rustning av självcentrerad killerinstinkt?
Det finns många konstiga sporter, och det finns många konstiga sätt att vara förälder. Man ska inte dalta med sina barn och låta dem regera ens tillvaro. Barn ska lära sig att veta hut. Men dom ska också lära sig att det finns en mamma och/eller en pappa som gnager sig genom betong om det behövs, som hoppar över höga hus och som belånar sina ädlaste kroppsdelar om det krävs för att hålla barnen skadelösa.
Man kan nog säga att det inte är någon barnlek att vara ung i dag, åtminstone inte för alla. Barnfattigdomen i vårt land uppskattas i dag till att omfatta över en kvarts miljon barn. Mobbningen förekommer från sexårsverksamheten till sista ring på gymnasiet. Övergrepp och misshandel, ensamhet och övergivenhet existerar även i de mest välbärgade familjer.
Problemet i Sverige är inte för många curlingföräldrar utan snarare för många långdistansföräldrar, för många jongleringsföräldrar, för många boxningsföräldrar och på tok för många dopade föräldrar.