Föräldrarna får inga svar
Fallet Linnea – en sorglig historia med advokater som enda vinnare
– Det är inte så att jag åkte till sjukhuset den dagen Linnea dog för att göra mig skyldig till dråp.
Barnläkaren pratar med bestämd röst, hon kommer inte att låta sig knäckas av åklagarna.
Får vi någonsin veta vem som dödade flickan?
Gripandet av läkaren ledde till en del märkliga reaktioner från doktorer som utan insyn i utredningen började yra om rättsövergrepp och
justitiemord.
Jag hoppas att de är bättre på att bota patienter än vad de är på juridik, för resonemanget påminner i sin dumhet om kulturskribenterna som gick i taket när konststudenten Anna Odell åtalades för att ha gjort våldsamt motstånd mot poliser.
Det är egendomligt att det ska behöva påpekas, men i Sverige lyder alla under samma lagar.
Det är till exempel olagligt att dräpa en människa, vilket läkaren inte helt överraskande nekade till att ha gjort då hon i Solna tingsrätt i går under några timmar berättade om de sex sista dagarna i Linneas liv.
Hon har tidigare under rättegången haft huvudet dolt under en sjal, men visade nu sitt ansikte och sitt blonda hår, uppsatt i en knut.
Hon pratade fort i effektiva, välformulerade, korta meningar och gjorde ett påfallande intelligent intryck. Hon verkade inte bekommas det minsta av att föräldrarna just berättat att det var hon som gav deras dotter en dos av gud vet vad innan barnet dog, vittnesmål som är centrala
i detta mål.
Mötet där hon berättade för Linneas föräldrar att flickan inte skulle överleva, att det var dags att stänga av respiratorn, var inte roligt.
– Det var ett svårt samtal, men föräldrarna sa ja.
Kvinnan har varit läkare i över 20 år.
Botat barn. Sett barn dö, ”det är ett lika stort misslyckande varje gång”.
Hennes berättelse var väl förberedd, men så står också hela hennes framtid på spel.
Den var så rik på detaljer att jag till slut undrade när hon skulle avslöja sin skostorlek eller berätta att hon älskar New York.
Hon förklarade med sträng röst att hon behövde visa bilder, ”eftersom jag är anklagad för ett väldigt allvarligt brott”. Åklagarna nickade och såg ut som skolbarn.
Foton från en överfull operationssal – ”tagna för att visa politikerna hur vi har det” – varvades med diagram över EKG-kurvor.
Hon beordrades jobba över dagen då Linnea dog och beskrev en barnintensiv i kaos. Överfulla salar, personalbrist, flera svårt sjuka barn.
De träffades igen, läkaren och föräldrarna. Några dagar senare. Hon befarade att de skulle vara bittra.
– Men de var inte det. Mamman kramades och viskade att hon är gravid. Jag blev förvånad över att hon gav mig ett sådant förtroende.
Månaderna gick. Plötsligt en rättsläkare i telefon som pratade om enorma doser tiopental, ett narkosmedel, i barnet.
– Va? Vi har inte gett henne tiopental. Jag undrade om jag hade glömt något och tittade igenom journalerna. Men nej, ingenting sådant.
Hur detta medel hamnade i flickans kropp kommer vi inte få veta i dag heller, då åklagarna ska förhöra läkaren.
Ljuger hon? Jag har ingen aning. Men oavsett vad domstolen kommer fram till är hennes yrkesliv förstört. Vilket sjukhus vill anställa en läkare som har åtalats för att ha dödat ett barn?
Och Linneas föräldrar kommer nog aldrig att få veta vad som hände deras dotter.
Advokaterna med sina arvoden är de enda vinnarna i denna sorgliga historia.