Arabhatet ska befria från skuld
Uppdaterad 2011-03-08 | Publicerad 2001-12-02
Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.
Pia Kiersgaard skulle känna igen sig. "Det är arabernas fel att det är som det är!" Så gick snacket på Österbro i Köpenhamn. Så går snacket i Panjshir i Afghanistan.
Arabhatet ska
befria från skuld
I Köpenhamn gav snacket feta, fläskätande danskar tillfredsställelsen, att låta sin xenofobi bli det klister som håller en regering vid makten. (Och detta i Danmark! Vår ungdoms inspirationskälla, där tundran tog slut och världen öppnade sig. Landet utan motbok och där kvinnorna rökte cigarr.)
I Panjshir är arabhatet ett balsam för själen: Vårt elände är inte självförvållat.
Arabhat är rationellt och tjusigt som Hitlers judehat och svenska kulturvänsterns Amerikahat. Det är en reaktion med körtel i stället för hjärna. Det är en gröt av konspirationsteorier och faktaförfalskning.
Men i Panjshirdalen? Människor där är ju muslimer. Araber är muslimer. Var finns motsättningen? Den kan knappast sorteras in under rubriken "Civilisationernas krig".
Jag fick en förklaring, när jag bilat ett par timmar norrut från Kabul. Jag hade kört över Shomalislätten. Fortfarande våren 1999 hade den varit en frodig trädgård. Nu påminde mig mil efter mil om Vukovar på gränsen mellan Serbien och Kroatien. Varje byggnad lagd i grus. Med gift och bränder hade all växtlighet utrotats. Hundratals stridsvagnar stod utslagna och urblåsta. Allt var bara död och nöd.
Några mil längre norrut forsade Panjshirfloden smaragdgrön fram. Vid flodstranden stod 50 tält uppslagna. I tre år hade 400 flyktingar levt i lägret Roushing. De hade blivit så bofasta att de byggt låga gärdsgårdar mellan sina tält och i flera fall gjort tältet till en stomme för ett traditionellt afghanskt lerhus. Kycklingar sprang mellan tälten.
D e var några av 200 000 flyktingar undan förödelsen på Shomalislätten. De berättade vad som den gången hade skett och de röjde då det nyaste fenomenet av afghansk etnisk missämja: Det oförblommerade arabhatet.
- Det var araberna som förstörde vår slätt och våra hem och vår liv, sa lägeräldsten, jordbrukaren Abdul Rahi.
- Araberna!? frågade jag. Kriget i augusti 1999 på er slätt stod väl mellan talibaner på deras väg norrut och befälhavaren Massoud och Nordalliansen, som försökte förhindra offensiven?
- Det var araberna. De brände. De sprutade gift. De raserade våra hem.
Arabofobin i Afghanistan liknar inte Pia Kiersgaards danska, som yttrar sig i en ospecificerad främlingsfientlighet. Här är den en besatthet. Bland miljoner flyktingar och bland Nordalliansens tadzjiker, uzbeker och hazarer är ordet "arab" en besvärjelse, som ska befria dem från skulden till de blodbad och det kaos de ställt till med.
D et är inte ren historieförfalskning. När talibanerna gjorde sin framryckning norrut anslöt sig 100 000 "radikala" araber från Saudiarabien, Palestina, Sudan, Egypten och Algeriet till den segerrika armen. Saudiern Usama bin Ladin var deras onda genius. Han utbildade dem till elitsoldater i sina al-Qaida-läger. Han finansierade talibanerna.
Ahmed Rashid spikar i sitt standardverk "Taliban" fast: "Afghanistan hade nu blivit ett veritabelt centrum för islamsk internationalism och terrorism."
En europeisk observatör i Kabul kompletterade bilden: "Under talibanernas framgångsvåg 1998-99 var det Usama som med sina miljarder och sin magi kapade landet. Sitt heliga krig bedrev han då mot Massoud. Men det skulle utvecklas till en jihad mot Amerika och västvärlden."
Afghanistan vaknar nu upp ur sitt våldsrus. Bakruset kommer i form av en snedtändning. Afghaner förtränger sin serie kommunistkupper, det fundamentalistiska mujahedin, krigsherrars maktkamp och etnisk osämja. Skuld och elände sublimeras i ett enda ord: Araberna.
U tan ens en radioapparat hade bonden i flyktinglägret bara en vag bild av de senaste veckornas händelser i sitt land. Men han drömde om framtid tillbaka på Shomalislätten.
Han lät som en populär dansk politiker: "" och utan araber."