Jag vill vara Swiftie-mormor nästa gång hon kommer
Stockholm var lite gladare i helgen.
Det är Taylor Swifts förtjänst.
Nästa gång hon kommer hit hoppas jag att få gå på konserten som Swiftie-mormor.
Jag brukar säga att jag bara lyssnar på pop och rockmusik från 60- och 70-talen. Har fullt upp med att återupptäcka gamla favoriter som Ulf Lundell påminner om i sina ”Vardagar”, som Joan Armatrading och Maddy Prior.
Kate Bush är outtömlig, liksom Joni Mitchell.
Mest är det förstås opera, numera. Pappa hade varit chockad, han som skrattade åt våra popidoler på tv och gick upp till sin Mozart på övervåningen.
Men i helgen hände något. Jag lyssnade på min första Taylor Swift-låt.
”All too well”, heter den. Aftonbladets bevakning av hennes tre konserter på Friends arena i Stockholm den gångna helgen gjorde mig nyfiken.
Det skiljer ut mig från en hel del av mina jämnåriga. På Facebook har jag den senaste tiden kunnat ta del av äldre generationers stora okunnighet om världens största artist. ”Vem är hon?”, frågas det. Någon svarar att hon inte vet, men har swifties bland barnbarnen. En annan att han lyssnat, men inte fattat, utan tipsar istället om en 70-årig jazzsaxofonist. En tredje har lyssnat på en halv låt, tyckte det var för snällt, och föredrar Muddy Waters.
För egen del var min ingång till Taylor Swift en bild där hon iklädd en röd stickad tröja omfamnas av sin senaste pojkvän Travis Kelce.
Han är en nästan två meter lång jämnårig man som spelar amerikansk fotboll. Trots sin storlek såg han inget annat än rar ut när han höll om henne på ett oväntat kärleksfullt sätt efter en NFL-match.
Jag har inte kunnat glömma den där bilden. Vilken annan framgångsrik idrottsman blir barnsligt kär i en väldigt framgångsrik kvinna? Något ljuvligt gick på tvärs mot samtiden i den där bilden.
Till min glädje upplyste Irena Pozar här i Aftonbladet om att sista delen av Swift-låten ”But Daddy I love him” liksom hela ”So High School” handlar om Kelce. Exakt den information jag längtade efter.
Så nu kan jag två Taylor Swift-låtar till. Och är golvad av hennes sätt att använda engelska språket.
Det finns bara en väg att gå nu. Att fortsätta lyssna på fler låtar och att följa kärlekssagan slaviskt.
Konserterna i Stockholm verkade så härliga, att döma av rapporteringen. Nästa gång hon kommer hit hoppas jag att något av barnbarnen hunnit växa upp till lagom ålder, så jag kan bli en Swiftie-mormor och hänga på låset efter de bästa biljetterna.
Men först vill jag att Travis och Taylor ska få tid att fortsätta vara så där härligt kära. Kanske finns det plats för det när den 152 shower långa turné hon just nu är ute på är avklarad i december?
Varför jag bryr mig om det? Kanske för att det genom åren har varit så sorgligt med alla underbara artister som druckit och drogat ihjäl sig och som verkat så dåliga på att leva.
Att ett destruktivt leverne skulle vara en förutsättning för stort artisteri är bara en dålig ursäkt. Taylor Swift och hennes fans skapar en helt annan berättelse, på ett befriande sätt.