Det är dags att spå ett uselt nytt år
Är vi inte för optimistiska med den titeln? sa mästertecknaren EWK. "Nej", insisterade jag. "Vi är optimister. Historien kommer att ge oss rätt. Allt blir bättre och bättre. Evig fred. Slut på terrorbalans. Välstånd. Inget kvar att bråka och tjafsa om."
Det var för tio år sedan. Jag skrev texter till EWK:s samlingsvolym med cartoons om kommunismens kollaps och demokratins triumf. Titeln på vår bok löd: "I den bästa av världar".
Det var den då. Det är fortfarande den bästa av världar (nämn någon värld som är bättre). Men den har det senaste året blivit avsevärt sämre. Det är dags, inte att önska men att spå: USELT NYTT ÅR!
Det finns emellertid en väsentlig skillnad mellan 80-talets ondska och vånda och 00-talets.
Då vållades den av en ideologi, ambition på världsherravälde och dyrkan av det totalitära. Världskommunismen befann sig fortfarande i expansion, Afghanistan var dess senaste trofé. Jättelika krafter var i rörelse. Det var svårt att ana att de skulle implodera.
Nu handlar det om enskilda skurkstater eller skurkorganisationer utan globalt inflytande men med okontrollerbara temperament och galningars känslokyla.
Detta är min lista över Farlighetens fyra-i-topp:
1. Nordkorea. Stalinismens sista utpost. När despoten Kim Jong-Il i går slängde ut FN:s kärnvapeninspektörer visade han att han ger fan i världsorganisationen och ingångna överenskommelser. Han är oförutsägbar. Hans regim är inne i en återvändsgränd. Nordkoreaner flyr över gränsen till Kina på ett sätt som påminner om östeuropéers flykt till väst 1989. Miljoner medborgare svälter på grund av hans politiska vanhävd. Han är ensam och desperat. Han är som en belägrad Ned Kelly. Men Kim kan på 30 dagar framställa kärnvapen. Han har missiler att bära bomberna. Han vet vem hans fiende är - bröderna på andra sidan gränsen på den delade Koreahalvön, där sydkoreanerna just upplevt ett demokratiskt presidentval och njuter välstånd på västeuropeisk nivå.
Prognos: Söul kan atombombas innan vintern är över.
2. Al-Qaida. Terrororganisationen har vind i seglen. Det behövs inte central samordning, övergripande strategi eller stark ekonomi för att genomföra terrordåd. Det behövs bara fyra surmulna killar i en lägenhet i Bergsjön och en last dynamit från en byggarbetsplats samt en PLAN och ett MÅL. Planen är, som på Bali och i Mombasa, att "visa dom jävlarna". Målet kan vara Öresundsbron eller tunnelbanan i en världsstad. Även med låg profil är Usama bin Ladin en ledstjärna för frustrerade unga män i muslimska länder som tycker att världen stuckit ifrån dem. Hans rekryteringsbas är många miljoner människor stor.
Prognos: Al-Qaida-inspirerade män slår strax till igen.
3. Irak. Saddam Hussein har haft makten i sitt störtrika land i 30 år. Hans ambitioner är att bli Arabvärldens Starke Man. Hans metod har varit och är alltfort: våld. Våld inger respekt. Därför vill han ha kärnvapen. Han kan atombomba Tel Aviv. Men Saddam är inte största faran just nu. FN:s press på honom är stor, USA:s hot om krig överhängande.
Prognos: Hans välde imploderar innan ett krig behöver startas.
4. Pakistan. Det är ett korrupt, vanskött tredje världen-land. Det är en bananrepublik med mindervärdeskomplex för sin relativt framgångsrika granne Indien, befolkat med människor av samma folkslag. Länderna befinner sig i konflikt om gränsområdet Kashmir. Båda har fel men Pakistan har mera rätt än Indien.
Prognos: I sin chauvinism och självrättfärdighet kan Pakistans uppblåsta generaler frestas att använda sina kärnvapen.
Ja, man kan tycka att det var bättre på terrorbalansens tid. Varken Sovjet eller USA skulle komma på tanken att trycka på knappen. Det fredliga 90-talet står i ett förklarat sken.
Huvudkursen kvarstår dock: det går ganska bra för världen. Före detta tredje världen-länder som Taiwan passerar Sverige i välståndsligan. Kina har skakat av sig kommunismen. Estland är med i Nato. Polen är på väg in i EU.
Men för ögonblicket har vår säkra värld seglat in i dimman. Vad behövs för att dimman ska lätta?