Världen behöver fler Tabita
Belinda Olsson om stresskriget i bloggvärlden
För er som varit på jobbet eller haft fullt upp med resten av ert liv de senaste dagarna kan jag snabbresumera BLOGGKRIGET mellan Ebba von Sydow (0 barn) och Linda Skugge (3 barn). Ebba skrev en text om hur hon är en prestationsprinsessa som lider av spänningshuvudvärk och gnisslar tänder, alternativ ligger vaken på nätterna och känner att hon inte hinner allt eller gör allt tillräckligt bra.
Linda kontrar med ett angrepp om att ”sluta gnälla” och komma igen när dom lämnat Stureplan och fött en massa barn och sovit på Jysk(?)madrass om nätterna och jobbat/tvättat/städat/tröstat kolikbarn samtidigt.
Sen hakade Katerina Janouch (5 barn) på och sa ungefär samma sak som Skugge. Kvar står en förvånad Ebba och undrar om man måste ha barn för att få uttala sig. En kollega på mitt jobb döpte debatten till ”Vem är det mest synd om?”.
Jag älskar draget under Linda Skugges skor men jag tycker mest att ”debatten” består av två högpresterande storasyrror som spöar lillasyrran. Risken är ju att Ebba von Sydow om tio år fortfarande är en överpresterande karriärtjej som skriver fem romaner om året samtidigt som hon startar tio företag och uppfostrar barn och lagar middagar och föreläser och gud vet allt.
Ebba ger dessutom bara uttryck (Stureplansliv eller inte) för vad massor av brudar i Sverige känner. Otillräcklighet. Jag träffar ständigt på Ebbor, unga som gamla. Dom unga tjejerna kanske inte lever ”glamliv”, men har likförbannat en känsla av att dom borde mer, bättre och snabbare.
Prestationsprinsessor finns i tusental och dom ska inte behöva ha avlat ett gäng ungar för att få uttrycka sig. Dom finns i varje samhällsskikt fast med lite olika förutsättningar bara.
I ett stökigt klassrum får dom kämpa hårdare för att lära sig något än på fina skolan. I vuxen ålder kanske vaknätterna handlar om att få ihop oron för räkningarna med att vara en toppenmorsa, men gemensamt är en oro för att inte duga mentalt eller fysiskt. I skolan, hemma eller på jobbet.
Att Ebba blir en ickerepresentativ talesperson för dom yngre är inte konstigare än att Sveriges mammor får finna sig i att representeras av ett gäng högavlönade hemmajobbande författare/krönikörer.
Och om Ebba känner så här nu – tänk som sagt på hur hon kommer att känna när hon får barn. Risken är att Ebba om tio år har två barn och skriver en ”Rädda dig ur livspusselfällan”-bok som 50 andra kvinnor redan skrivit (och det är en trist fälla. Och ”livspussel”-böcker är dötrist läsning faktiskt. Bara ordet ”livspussel” borde vara förbjudet i svensk lag). Eller så har Ebba 18 bloggar och många barn och avslutar ännu en roman.
Det världen behöver är egentligen fler Tabitor. Hon är den bästa kvinnokaraktären någonsin att komma ur våra tv-apparater och det är tack vare Mia Skäringer vi kan njuta av henne. Jag tar henne som exempel, för på sätt och vis är hon inte mindre overklig än vi som lekt skyltdockor på Mama-omslag.
Jag kan se framför mig vilken typ av kvinnor Mia har hämtat inspiration till Tabita ifrån. Hon bor i varje betongförort eller småstad. Rökrutetjejen som fick många barn. Förra säsongen av ”Mia & Klara” var hon en klyscha. Någon som välstädade mammor kunde fnissa åt och ”nämen gud så där kan man ju inte …” Nu fastnar skrattet i halsen. Visst, hon röker som en borstbindare och drar hem karlar hejvilt, men i en värld av pinnsmala projektledarmorsor som snackar livspussel och yogar med barnen för att känna ”närhet” fast det enda som byggs är distans och gnisslande tänder är Tabita … mänsklig. Rolig. Varm. Hon pusslar inte, hon lever. Ibland går det bra, ibland inte så bra. Men hon slår inte ner sin lillasyrra. Hon skulle nog egentligen bara säga till alla inblandade: Sluta håll på, gôtta er lite mer.