Överdrivet nyhetsrus ett hot mot pressetiken

Uppdaterad 2011-03-08 | Publicerad 2007-07-10

Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Efter tjugo år och långt över tusen krönikor i Aftonbladet är detta den sista jag skriver för tidningen – åtminstone för överskådlig framtid.

Trots att anledningen till att jag slutar är rolig, för att inte säga aningen smickrande för mig själv – jag ska nämligen tillträda som Allmänhetens pressombudsman, PO, den 17 september – är hjärtat fyllt av avskedets sorgmod.

Som något av en övergång till min nya funktion ska jag i denna sista krönika ta upp frågan om ansvaret som hänger ihop med all publicering av uppgifter om andra människor i offentliga fora.

Jag ska hämta mitt exempel på nyhetsjournalistikens ansvarsdilemma från Finland så behöver jag inte oroa mig för att publiceringarna någonsin blir ärenden på mitt bord.

För en dryg vecka sedan inträffade en tragisk händelse på en riksväg i Österbotten, nära Karleby vid Finlands västkust. En ung rattfyllerist, som försökte komma undan förföljande polis, körde rakt på och dödade en polisman från en assisterande patrull, som var på väg att lägga ut en spikmatta för att stoppa dåren.

Medierna hämtade naturligtvis sina första uppgifter från poliserna som både var inblandade i och bevittnade händelsen. Bilden som då trädde fram av det skedda var mycket upprörande:

Den unge mannen, som blåste över tre promille i alkoholmätaren, hade dragit på sig polisens uppmärksamhet på grund av sitt osäkra körsätt. Sedan polisen hade givit stopptecken hade mannen flytt i hastigheter som närmade sig 200 kilometer i timmen på 80-väg.

Han hade gjort vanvettiga omkörningar. Han hade sett spikmattan på långt håll och avsiktligt kört på polismannen som flög hundra meter av smällen och dog ögonblickligen.

Åklagaren ville åtala för mord och häktningsförhandlingar hölls. Därefter trädde mannens försvarsadvokat fram och bilden av det inträffade ändrades – inte dramatiskt

men absolut inte oväsentligt heller.

Mannen hade inte kört osäkert och alla, inklusive poliserna som utfört mätningarna, betvivlade promilleutslaget. Upprinnelsen till dramat var att polisen velat säga till ynglingen att man inte behövde sladda så det rykte om hjulen när man körde in på en given bensinmack.

När poliserna närmade sig grabben greps denne av panik för han visste att han inte var helt nykter. Så började jakten. De förföljande poliserna hade inte noterat några vansinnesomkörningar. Tvärtom, och det bidrog till att man betvivlade utandningsprovets resultat.

Ynglingen hade inte avsiktligt kört på polismannen utan noterat att spikmattan lades ut på hans eget körfält och då hade han instinktivt kört över på det motsatta. Just då förflyttade sig en av poliserna de ödesdigra stegen som innebar att han rammades. Mannen var förut ostraffad och inga anmärkningar mot honom fanns i några register. Han grät som ett barn när vidden av tragedin stod klar för honom.

Naturligtvis hade den unge mannen betett sig totalt besinningslöst. Naturligtvis får han och ska få ett kännbart straff för det.

Kemiska analyser och den kommande rättegången kommer att visa vilken av de versioner av händelseförloppet som nått offentligheten som är mest sann.

Men när man granskar den inledande publiciteten kring fallet som framkallar en tillrättalagd bild av en iskall, redlöst berusad psykopat, säkert förmedlad av offrets förtvivlade kolleger, måste man påminna om pressetikens grundregler.

Den första, som säger att journalistens uppgift är att publicera det som är sant och relevant i en nyhet.

Den andra, som inskärper att det i nyhetens brännpunkt alltid finns en människa som måste behandlas korrekt – även om han begått brott. Man ska vara försiktig med färgsättningen vid skildringen av dramer.

Yrsa Stenius

Följ ämnen i artikeln