Du bar oss och nu ska vi bära dig, mamma
Mamma, en gång frågade vi varför du inte umgicks med någon.
För så var det: Varje vardagskväll åt vi middag framför teven. I hörnsoffan i gillestugan. Lillasyster, du och jag. På helgerna samma, och då brukade vi somna i en liten hög.
Du hade två regler, sa du. Vi skulle få äta hur mycket vi ville och vi skulle ha bra skor. Hur det gick ihop förstod jag inte förrän jag fick mitt första sommarjobb. Vid tolvtiden värmde kollegorna sina matlådor. Du åt inte lunch.
Du köpte inga kläder, nästan. Du bar samma plagg som du någon gång hade unnat dig när min syster och jag hade slagits om Elloskatalogen och jagat varandra med kniv.
Vi spelade fotboll också. Det grymtades ibland, över att du inte ställde upp och skjutsade. När du väl körde ville ingen åka i vår lilla skruttbil. När du väl var på plats var det pinsamt så in i helvete. Det var inte okej att be tränarna byta in sina barn. Inte för en mamma.
När andra föräldrar blev förbannade, så grät du. När de gav mobiltelefoner till sina barn, så cyklade du ut i natten och letade efter oss. När du visste att du inte kunde hjälpa, så gav du oss utegångsförbud.
Mamma, vi skrek och vi hatade dig. Men vi älskade dig så mycket att våra hjärtan gick sönder. För allt du gick med på, för alla stunder du stod tillbaka, för allt du unnade oss. För staketen du målade, häcken du klippte, maten du lagade, tvätten du hängde. Tapeterna, gräsmattan, bilen, rabarbern, dammråttorna, avloppet och garageuppfarten.
Jag borde inte bara skriva den här texten i dag, på mors dag. Den skulle ha skrivits på fars dag, också. Du var två föräldrar, om inte mer.
Lilla mamma.
Få familjer var som alla andra, och allra minst vi. Ändå klarade vi oss: Din son blev författare. Din dotter blev en av världens bästa sommelierer, med Michelinstjärnor i portföljen och med en vd-titel på visitkortet.
Men nu tynar du bort, sakta. Dina åtta år i skolan, ditt trippelarbete. Din fattigpension. Din utmattningsdepression, din sargade kropp. Ärren av allt du inte minns.
Vi frågade varför du inte umgicks med någon och du svarade: ”Ni är mina kompisar.”
Du bar oss och nu ska vi bära dig.