De köpte SD:s ord – kan de se förbi deras trollmetod?
”Vi är aggressiva när det gäller att slå tillbaka mot folk som jävlas med oss”, säger Sverigedemokraternas kommunikationschef Joakim Wallerstein när Kalla faktas reporter, som under flera månader jobbat under cover på Youtube-kanalen Riks och Sverigedemokraternas kommunikationsavdelning, säger upp sig.
Den trollfabrik som han har granskat ska nu med full kraft vändas mot honom själv. Men det är inget hot, säger Wallenstein, när Kalla fakta konfronterar honom. Han kallar det för ”konsumentupplysning”.
Inför konfrontationen har Wallerstein också lärt sig Nationalencyklopedins definition av “desinformation” utantill för att försvara sig själv och partiet. Frågorna Kalla fakta ställer handlar om Sverigedemokraternas trollfabrik och fortsatt tighta band med Youtube-kanalen Riks, som man lyckats bevisa med en dold kamera. Varför har SD tidigare förnekat en trollfabrik, när den helt uppenbart finns?
Wallerstein svarar att begreppet trollfabrik kräver “avsiktlig spridning av felaktig information”. Han hävdar dessutom att Kalla fakta inte har några konkreta exempel på när så har skett, och slår ifrån sig de mycket konkreta exempel reportern ger (att SD-styrda trollkonton påstått att Magdalena Andersson vill förgöra Sverige och att det “en vanlig dag i Malmö” springer runt män med kalashnikovs på gatorna). Wallerstein tycker att det är sant, därför är det inte desinformation.
Jimmie Åkesson kör samma talepunkt och klänger sig fast vid ordet "desinformation" i en intervju med Aftonbladet: "Någon trollarmé finns inte och ingen trollfabrik heller. Det förutsätter att det sprids desinformation medvetet och det förekommer inte”. Tydliga och tighta talepunkter till trots kan SD inte snacka sig ur den här situationen.
Men Kalla faktas avslöjande drar inte bara ner byxorna på Sverigedemokraterna, utan blottlägger också den sista riktiga skiljelinjen mellan dem och riksdagens övriga partier. För när det SD tycker och säger låter som det andra partier tycker och säger, är det tillvägagångssättet som blir avgörande. Vilka medel är man villig att ta till för att få med sig fler på tåget? Det är glasklart att Sveriges näst största parti inte skyr några medel, inte ens demokratihotande sådana. Men vem bryr sig, egentligen?
Väljarna lär inte göra, de har sedan länge svalt betet med hull och hår. Kallas faktas avslöjande kommer för dem bara att bli ännu ett bevis på det Sverigedemokraterna hela tiden har hävdat: att de tystas ner av etablerade medier och granskas hårdare än andra. Ändå kan avslöjandet om trollfabrikerna bli början på ett nytt kapitel.
I en tid när politiker dagligen berättar för svenska medborgare om vilket säkerhetspolitiskt farligt läge Sverige och Europa befinner sig i, så sätter SD:s trollfabrik det politiska landskapet i gungning. Det stämmer att många andra partier har närmat sig SD och på så sätt normaliserat dem, men det är också så att SD har anpassat sig till etablissemanget.
Huvudet på såväl medlemmar som lokalpolitiker och andra förtroendevalda har rullat i många år i samband med att rasistiska uttalanden har avslöjats. Partiet har behövt rensa upp för att nå finrummen, där de verkliga besluten fattas. Kan man sitta där och samtidigt styra en trollarmé vars syfte är att härska och söndra? Det är upp till bevis för såväl regering som opposition. Gränsen mot SD har inte gått vid ord, men kanske går den vid metod.