Löjligt enkelt att få Sverige jämställt
Jag kan inte få nog av det så kallade Anders-indexet som damp ner i min inkorg på självaste internationella kvinnodagen. För ej insatta är Andersindex Veckans Affärers genomgång av namnen på Stockholmsbörsens 254 bolags-vd:ar, och den är i sin lilla enkelhet så talande.
Anders är, som listan antyder, namnet som toppar. Anders smakar vit, medelålders man. Så klart. För vill man bli toppchef är det bäst att man är just vit, medelålders och framförallt man. Endast fyra av 254 vd:ar är kvinnor. FYRA. Och så här har det ju sett ut i en jävla massa år, det är ingen nyhet längre, bara ett konstaterande att det inte händer ett skit på jämställdhetsfronten i affärsvärlden. Det står still.
Samma internationella kvinnodag läser jag i den här tidningen om två unga kvinnor som fått sparken för att de outat sina graviditeter. Ack och ve, så får det ju inte gå till. Men även detta känns som en ickenyhet. Vi lever ju i ett kapitalstyrt samhälle och om jag hette Anders och var toppchef så är det alldeles givet att jag inte heller skulle anställa någon gravid brutta som snart kommer att ägna minst 13 månader åt obetalt hemarbete och en baby i stället för att topprestera i mitt vinstdrivna företag. Ut med gravvo-tjejen och in med en ny Anders. Så klart. Man vill ju inte gå back.
Konstigt är det däremot att de som styr i det här landet inte fattar att lösningen som är så löjligt enkel stavas delad föräldraförsäkring. För vd-Anders är inte föräldraledig. Anders behöver inte ens vara vd, det räcker utmärkt med att vara man. Anders och hans fru har nämligen kommit överens om att det är bäst för familjen att lilla frun stannar hemma. De har inte råd annars, med alla bilar och hus och resor och barnattiraljer och annat onödigt som måste inhandlas när det föds en unge. Anders tjänar ju mer än lilla frun, så det är bäst att Anders går till jobbet som vanligt, att han reser i väg på alla sina tjänsteresor och jobbar över och toppresterar på, och slutligen sitter på sin vd-stol och rekryterar ytterligare en arbetsmaskin vid namn Anders. Allt medan lilla frun jobbar halvtid på arbetsplatsen, heltid med ungarna och hemmet och av denna 150 procentiga tjänst blir utbränd och får en skitusel lön, ett fattigt liv vid eventuell skilsmässa och en futtig pension.
Så länge Anders och hans fru får bestämma över sin föräldraledighet själva så kommer Anders-index att fortsätta se ut som det alltid har gjort. Vitt och gubbigt. Inte ett dugg konstigt.
Om vi däremot levde i en värld där Anders av lagen var nödgad att dela ansvaret om den lilla ungen och i förlängningen hemmet med sin fru så skulle det börja hända grejer på listan. Och det skulle hända grejer vid rekryteringar, för inte kan man börja sparka människor i barnalstrande ålder, så där rent generellt. Inte kan man väl frångå det faktum att de allra flesta av oss någon gång under livets gång vill fortplanta oss?
Givetvis skulle det hända grejer med lönerna också. Kvinnor och män skulle ju plötsligt ha mer rättvisa förutsättningar därute i arbetslivet. Lilla frun skulle både hinna och orka klättra uppåt i löneligan. Vi skulle plötsligt bli lite mer jämlika. Fiffigt och så enkelt åtgärdat.
Skrämmande tanke va, Anders?