Barnen är vårt livs största prövning
Ola Rapace blev intervjuad av Malou i ”Efter tio” i veckan. Han slog igenom i Tusenbröder, har två barn och en fru som heter Noomi och som kommer bli Sveriges största stjärna när filmerna efter Stieg Larssons böcker har premiär (hon spelar Lisbet Salander). Han la pannan i djupa veck och sa att han är en bättre skådis av att ha ångest, skådisar ska ta hand om sin ångest, och att när han gör teater kan han inte lämna på dagis och sedan gå och repetera och sedan gå och hämta. Det funkar inte så för honom nämligen. Pappa måste få vara barnslig ibland.
Jag testade detta på min man häromkvällen.
”Älskling. När jag skriver mina krönikor måste jag få gå in i det några dagar och värka fram dom. Jag måste få fatt i min ångest, älskling. Sedan har jag ju mitt teveprogram också och jag kan inte ge allt för tittarna och gästerna och sedan springa och hämta på dagis halva veckan och komma hem och liksom laga middag eller tvätta. Mamma måste få vara lite barnslig också.”
Jag vet ju att Janne Josefsson inte heller hämtat på dagis så ofta så jag trodde verkligen att det skulle funka. Men fan, det gick inget bra alltså. Min man tittade på mig och började garva. Noll respekt för min kreativa ångest. Men visst, teatermänniskor är ju annorlunda (Janne också, herregud, jag skriver lite i Aftonbladet, han avslöjar köttfärsbakterier), dom har så mycket mer ångest att odla i sitt yrke. Ola växte inte upp med sin mamma heller. Fast jag är också skilsmässobarn. Mina föräldrar skildes när jag var 16 år. Fatta ångest. Ola var bråkig i skolan dessutom. Men hey, jag var rökrutebrud, varför ska jag hämta på dagis? Varför ska inte jag kunna ha kreativa utbrott och rida min egen ångest. Vad gör jag fel?! Är det min snippa som sätter käppar i hjulen? Hämtar din fru när du är barnslig, Ola? Turas ni om att ha ångest?
Men så tänker jag att det kanske är Ola och andra män med honom som missar något. Livets stora prövning är våra barn. Dom skiter i mammas krönikor och tevespex eller hur bra Ola satte replikerna i sin senaste Birro-pjäs. They just don’t give a shit. Efter att man jagat dom runt i tamburen på dagis vill dom snabbt som attan ha middag mot blodsockerfallet och därefter vill dom leka något kul för att avsluta det hela med en varm hand mot kinden innan dom lägger sig. Efter det kanske man måste köra en tvätt också. Sexigt!
Därför skulle jag vilja utmana Ola Rapace samt alla andra storverksmän att hämta lite oftare på dagis och hänga med kidsen efter svåååra repetitioner (och grävreportage). Bättre bot mot demoner finns nämligen inte. Ingmar Bergman gick promenader för att demonerna inte skulle hoppa på honom. Han borde ha tagit hand om sina 200 barn i stället så hade demonerna skitit på sig det lovar jag.
Men jag fattar. Demonerna är grej-en. Demonerna ska odlas. Så bygger man sin status som näste gigant efter Persbrandt och gentemot kvinnor som säkert står på kö för att få byta Rapaces blöja och amma den svårmodiga mannen med känslorna på kavajslaget en liten stund. Samt slipper ta familjeansvar.
Det enklaste kanske vore att bara ändra på WHO:s rekommendationer från sex månaders helamning till noll. Så får vi in Ola på rätt spår på köpet.